Nej hörni, det är väl dags att stänga igen datorn, lägga ifrån sig sin iPhone och festa loss lite.
2010 fyller Macpro sex år. Jag kan lova mer av samma tema som i år: macnörderi, sarkasm, tävlingar, massor av tester och åsikter.
Väll mött då!
Jocke

Nej hörni, det är väl dags att stänga igen datorn, lägga ifrån sig sin iPhone och festa loss lite.
2010 fyller Macpro sex år. Jag kan lova mer av samma tema som i år: macnörderi, sarkasm, tävlingar, massor av tester och åsikter.
Väll mött då!
Jocke
1. Den lilla lokaltidningen, tillika mitt första tidningsjobb: ”Tjenare Fettlana! Fan vad bra att du kunde rycka in nu när jag ska in på torken.” 2. Den stora lokaltidningen: ”Det ringde en frilans med en skitbra idé. Vem av oss ska göra den?” 3. Morgontidningen: ”Ska du eller jag väcka han som sitter och sover där på sitt rum? Äsch förresten, låt han sova.” 4. Gratistidningen: ”Fucket!? Hahaha, här är vi fan inte med i något jävla fucket!” 5. Kvällstidningen: ”Slängde Lars Norén ut dig från tomten och hotade med polis? Okej, då åker du dit igen imorgon bitti.” 6. Tantträsket: ”Kan vi diskutera den där faktarutan på månadsmötet om två veckor? Jag vill gärna att Gretel, Maud och Gerd är med också.”
Så klockrent. Så roligt. Och så sant. Borde vara obligatorisk läsning för alla kids som går Journalisthögskolan eller Poppius.
Några rader om särskrivningar:
Själv märker jag att ingen längre svarar på ett mail längre än 140 tecken. Det är som att kollegor och vänner får ont i magen av alla ord. Längre resonemang förvirrar och oroar. Provocerar.
Jag ser detta så gott som dagligen. Skickar jag ett mail som är längre än tre paragrafer, som tillsammans innehåller all info som mottagaren behöver veta, kommer det ändå ett telefonsamtal några timmar senare om samma sak. När jag frågar, “varför läste du inte mailet jag skickade ut om detta?” får jag alltid samma svar: “det var så långt.”