2010-08-06
Test

Stortest: e-postservrar

Det här med mailservrar är något som ligger mig rätt varmt om hjärtat. Det är något med det kommunikationen mellan människor som fascinerar, och hur vi numera kan integrera våra iPhones, iPads och Mac:ar och hålla samma adressbok, kalender och inbox uppdaterad från samtliga enheter.

Låter det enkelt? Det är det inte, vilket jag tror att det här testet kommer att visa. För första gången skriver jag ett test som handlar om en serverkomponent inte enbart utifrån en administratörs upplevelse utan utifrån både administratören och användarens upplevelse. Hur är en viss lösning att köpa, vad kräver den för hård- och mjukvara för att snurra vettigt, och hur den är för en Mac- och iPhone-användare att integrera tre basfunktioner (kalender, adressbok och e-post) i respektive plattform mot mailservern. Andra saker som plattformsstöd, möjlighet att virtualisering under VmWare eller andra plattformar, tar jag också upp. Mer grundläggande saker som stöd för e-postlistor, med mera, är standard i samtliga mailservrar nu för tiden så det är inget jag tar upp om det inte finns en god anledning till det.

På startlinjen finner vi följande deltagare:

 

  • Microsoft Exchange Server 2007

 

Microsofts en gång så utskrattade e-postplattform som kombinerat med Active Directory och ActiveSync blivit en maktfaktor i e-postbranschen.

 

  • Lotus Domino 8.5

 

En gång Lotus och numera IBM:s gigantiska gruppvaruplattform som fått mer än en administratör på fall. Utskälld men fortfarande vansinnigt kompetent i rätt händer.

 

  • Kerio Connect 7

 

En av mac-användarnas älsklingar som vuxit till sig rejält funktionsmässigt det senaste året.

 

  • Mac OS X Snow Leopard Server

 

Apples serverplattform, med inbyggda servrar för kalendrar, adressböcker, e-post och med pushfunktion.

Det finns många fler servrar jag arbetat med tidigare, bland annat IceWarp, Zarafa och Zimbra men det var länge sedan jag arbetade med dem minnet är som bekant underbart men kort så de får stå över den här gången.

Testkriterier

Följande kriterier tittar jag närmare på i detta test:

 

  • Integration med Apple Mail, iCal, Adress Book och motsvarande funktioner i OS4
  • Inbyggda backupfunktioner
  • Virtualiseringsmöjligheter
  • Plattformsstöd
  • Integrationsmöjligheter i befintliga katalogtjänster
  • Stöd för ActiveSync-protokollet för pushfunktion till iOS4
  • Prisnivå, inklusive operativsystem
  • Några bra saker att tänka på

 

 

Microsoft Exchange Server 2007
Microsofts Exchange Server 2007 är den senaste version som jag arbetat aktivt med som administratör. Det är också den sista versionen av Exchange Server som går att köra på en 32-bitarsplattform, och det inkluderar också Small Business Server-plattformen där version 2010 endast stöds av Microsoft i test- och utvärderingssituationer. Nu är det ingen stor sak att skaffa en server med en 64-bitarsplattform, en HP Proliant G6 kan köpas för runt 5000 kronor plus moms på Dustin med en hyfsad grundkonfiguration, betydligt billigare än en XServe eller Mac Pro, eller, för delen, en Mac Mini Server. Men med en Mac Mini Server får man också med operativsystem och ett obegränsat antal användare (eller snarare: så många användare som maskinen i fråga kan hantera utan att gå på knäna) i priset, medan man i fallet Exchange Server kan välja mellan att köpa en Windows 2008 R2-licens och en Exchange Server 2010 alternativt en Small Business Server 2008 där både Windows Server 2008 och Exchange Server 2007 ingår.

Nackdelen med en Small Business Server är, utöver det faktum att licenskostnaden för en Small Business Server snabbt skenar om man har 20-30 användare som ska anslutas, och dels att det finns flera maxtak i lösningen när det gäller antal användare (75). SBS 2008 finns i två versioner, standardpaketet kostar drygt 6500 kronor plus moms, och då ingår fem klientlicenser. Vill man ha den avancerade versionen, där allt i standardversionen ingår och utöver det också standardversionen av SQL-servern och ytterligare en licens av Windows Server 2008, landar man på strax över 19000 kronor exklusive moms för fem klientlicenser. Väljer man OEM-versionerna av repektive paket landar man på drygt en femhundring mindre för standardversionen medan man kan spara in närmare 7000 kronor för Advanced-paketet.

Hela fördelen med Small Business Server är att du får med både operativsystemet, vilket är nödvändigt i vilket fall som helst, och Exchange Server 2007 och med det också stödet för ActiveSync. Har du tillgång till exempelvis Windows Server 2003 så fungerar det också utmärkt att köra Exchange Server 2007 på men där är installationen betydligt knepigare att få till men det är inte omöjligt på något sätt. Om du skulle råka ha tillgång till en äldre version av Exchange så är version 2003 den första med stöd för ActiveSync. Även där fungerar det med iOS men Exchange Server 2007 är helt klart att föredra utifrån det scenario som det här testet utgår ifrån. Oavsett vilken så är Exchange Server integrerad med Active Directory vilket är väldigt trevligt då man kan använda samma katalogtjänst för användarkonton till andra tjänster.

Exchange Server 2007 har ett inbyggt skydd mot spam och virus. Den är dock inte den mest väldokumenterade funktionen och börjar man rota lite i den så hittar man dock ett par saker. Spamskyddet använder sig av traditionella blocklistor som exempelvis Spamhaus. Det går också att lägga in ord eller meningar som filtret antingen ska stoppa eller släppa igenom och det finns också stöd för Sender ID, en standard vars nyckelkomponenter initialt var patenterat av Microsoft (och som de givetvis höll hårt i), vilket också bromsade spridningen av Sender ID. Senare har Microsoft ändrat licensieringen av dessa komponenter men den licensieringen är inte kompatibel med GPL 3. Det finns givetvis gott om tredjepartsprodukter för att hålla spam och virus borta från en Exchange Server 2007-installation, men de allra flesta körs så att de är inne i Exchange Servers databas och kollar i mailen där, vilket i sin tur kan ställa till det om något går fel. Jag har själv råkat ut för en Exchange 2003-server som körde ett antispam-verktyg från GFI, där det senare slutade fungera vilket innebar att hela Exchangeservern slutade fungera.

Men smakar det så kostar det. Ett paket med ytterligare 20 användarlicenser landar på runt 20000 kronor plus moms, plus grundpaketet för standardversionen, vilket gör att du landar på drygt 26000 kronor plus moms. En server på det och du är uppe i över 30000 kronor plus moms.

En stor fördel med att Exchange Server körs på Windows Server är givetvis att du kan virtualisera Windows Server under VmWare, XEN, Parallells eller Microsofts egna Hyper-V. Har du redan en virtualiseringsplattform som fungerar väl så finns det ingen anledning att köpa ny server för ändamålet.

Vad får du då för pengarna? Administrationsgränssnittet i Exchange Server 2007 är logiskt och lätt att jobba med när man vant sig vid de olika delarna av det. Lägga upp användarkonton, skapa mailalias och sist men inte minst, ansluta iOS och OS X-enheter. Kopplingen mellan iOS och Exchange Server är så tajt som man bara kan önska sig, även om ett det finns ett par småsaker att irritera sig på. Om man redan skapat en adressbok på sin Mac och sedan vill överföra den till sin Exchange Server, så är det inga problem, förutom att de adressfält som finns i Mac:ens adressbok (iPhone, etc) inte finns i Exchange och den översätter istället till de adressfält som adressboken i Exchange vill ha att göra med. Har man bilder på sina kontakter försvinner de i överföringen till Exchange Server. Pushfunktionen fungerar ypperligt och är det något man kan sakna med Exchange och iOS-kopplingen så är det att exempelvis kunna öppna utdelade kalendrar (vilket endast fungerar om du kör Microsofts mailklienter, Exchange och Entourage, eller Outlook Web Access, webbmailfunktionen i Exchange Server).

Ett av de stora paradnumrena i Snow Leopard var ju det integrerade stödet för Exchange Server 2007 i Apple Mail, iCal och Adress Book. Mailen tar genvägen över OWA:n, och det gör också iCal och Adress Book, och det blir ganska snabbt problem. Ofta hamnar mail du redan skickat också i Drafts-mappen i Apple Mail. iCal kopplar ner Exchange-servern med jämna mellanrum och helt plötsligt kan man inte uppdatera kalendern som man vill då iCal inte kan eller vill återansluta till Exchange-servern. Adress Book har liknande problem. Detta kan knappast anses fungera bra i min bok.

Så man får alltså ett bra system för mycket pengar? Både ja och nej. Det stora problemet kommer när man vill ta backup på en Exchange-databas. Det finns många lösningar som kan ta en rak backup på hela databasen, inklusive Microsofts egna inbyggda backupprogram i Windows Small Business Server. Men problemet är att du tar en backup på hela databasen. Varje gång. Har du en databas på 50GB blir det 350GB på en vecka. 1,4TB på en månad. 16,8TB på ett år. Ja, ni hajar. Vill du återställa en databasbackup får du montera den backupade databasen i en enskild data store i Exchange kallad Emergency Data Store och från den plocka fram vad du vill ha. Jag vågar inte uttala mig om du kan återställa enskilda mail från en sådan backup eller om det endast är hela brevlådor, men det kanske redan här framgår att det inte är helt genomtänkt, detta.

Det finns också programvaror för att ta inkrementella backuper på enskilda brevlådor, och enskilda mail, men då snackar vi tredjepartslösningar som kostar pengar. Att Microsoft själva inte har en fungerande backuplösning inbyggd i Exchange Server är en aning oroande.

Ett annat alternativ är givetvis att lagra Exchange Servers databas på en NAS eller SAN och ta snapshots på det filsystem där databasen ligger och sedan kombinera det med deduplicering för att spara plats. Men då tillkommer ju också kostnaden för det.

Ska man summera Exchange Server så är det en kompetent och kraftfull plattform som kostar därefter, inte bara för själva plattformen utan också för de extraprogram som i princip krävs för att hålla grejerna igång.

Som plattform för iOS-enheter är den kanon, inget snack om saken, men Mac OS X-användare bör nog vänta på den kommande versionen av Outlook för Mac OS X som jag testade en sen beta av under sommaren, och som faktiskt imponerade.

Microsoft erbjuder också en moln-variant av Exchange. Den fungerar hjälpligt men tycks baseras på en äldre, nedstrippad version av Exchange Server, som saknar många funktioner. Funktioner som intern företagschatt fungerar exempelvis inte med dagens version av MSN Messenger för Mac, och även om Microsoft utvecklat ett tjusigt program för Single Sign-On till alla funktioner så finns det inga program att koppla funktionerna till om man inte vill använda Entourage för sin e-post, något jag tror de flesta vill undvika.
Lotus Domino 8.5

Historien om Lotus Domino, tidigare Lotus Notes, sträcker sig tillbaka till början på 90-talet, närmare bestämt 1990. Systemet härstammar från ett system kallat PLATO Notes, utvecklat av David Wooley på Universitetet i Illinois redan 1973 som i sin tur var en del av en plattform kallad PLATO. Plato Notes kan närmast beskrivas som en form av BBS, eller forum, och en herre vid namn Ray Ozzie var student på universitetet i Illinois i slutet på 70-talet och såg här en möjighet att tjäna lite pengar. 1984 satte utvecklingsarbetet igång och det var Ray Ozzie som i det egna företaget Iris Associates ledde utvecklingen och genom ett samarbete med Mitch Kapors företag Lotus Development skötte det senare försäljning och marknadsföring. 1994 köpte Lotus Development upp Iris Associates och ett år senare köpte IBM upp Lotus. 1994 var jag en av de tusentals IT-administratörer runt om i världen som ägnade sig åt att installera Lotus Notes ute på folks datorer. Det var en del av mitt första jobb, där Lotus Notes ersatte Lotus gamla mailprogram, cc:Mail. På den tiden var Lotus Notes främst ett så kallat grupprogram, alltså ett program där man utbyter filer, information och kan ägna sig åt olika former av samarbete. Datatidningsförlaget IDG, där jag arbetade som “PC-samordnare”, använde Lotus Notes i stor utsträckning inte enbart för detta syfte utan också till att köra egenhändigt utvecklade applikationer för Lotus Notes. Exempelvis låg hela Computer Swedens publiceringssystem som en applikation Lotus Notes och tidningen Nätverk&Kommunikation, där jag senare var testredaktör, hade ett egenutvecklat beställningssystem för artiklar i Notes.

Därmed inte sagt att Lotus Notes var särskilt populärt ute hos användarna. Den dåtida Macworld-redaktionen körde en helt egen mailserver på en gammal Quadra 900 för att slippa köra Lotus Notes-klienten på sina Mac:ar och det stående rådet bland de anställda var att starta alla andra program först som man ville köra innan man startade Notes. Dessa två exempel symboliserar också ett ok som Lotus Notes fått bära ända in i dessa dagar. Numera heter serverdelen Lotus Domino och klientdelen Lotus Notes, Den senare finns för WIndows, Mac OS X och Linux, vilket ju ser bra ut, men problemet är att klienten numera är skriven i Java, drar oerhörda mängder minne och kraschar regelbundet. Dessutom är de två sistnämnda ofta efter Windows-versionen när det gäller funktioner som exempelvis kalender- och Inbox-delning. Utskrifter kan helt plötsligt sluta fungera i Mac OS X-versionen, och så vidare. Att ansluta en Mac till en Lotus Domino-server är således en blandad upplevelse; givetvis går det att använda IMAP för e-posten, och man kan via just e-posten fånga upp kalenderinbjudningar från kollegor och automagiskt skicka in dom i iCal, men då det saknas stöd för både CalDav och CardDav i Domino Server sitter man i princip på en öde ö om man inte vill köra Notes-klienten. Integrationen med iOS 4-enheter fungerar rätt okej via tilläggsprodukten Lotus Traveler, där man får surfa in till Traveler-serverns hemsida, logga in med sitt Notes-login och sedan ladda hem en konfigurationsfil som man öppnar på sin iPhone och som i sin tur lägger in alla inställningar åt dig. Smidigt och enkelt, men det är heller inte ActiveSync fullt ut utan endast stöd för iOS 4. Traveler stödjer också Symbian och Windows Mobile-enheter men ironiskt nog kan ingen av dessa ansluta sig via ActiveSync utan då får man köra Lotus egna klientprogramvara, som inte helt överraskande är usel.

Ur en administratörs synpunkt är Lotus Domino en blandad upplevelse. På pappret ser det bra ut; plattformsstödet för servern sträcker sig från Unixland, med Linux, Solaris och AIX till Windows. Men det är inte riktigt så enkelt; exempelvis Lotus Traveler (som jag nämner ovan) finns endast för Windows. Linuxversionen av Domino-servern är inte bara en mardröm att installera utan är också en underlig portering från AIX-versionen där man exempelvis måste ange var output från installationsprogrammet ska skickas, vilket är vanligt i AIX när man startar program via en telnet- eller SSH-terminal, men knappast särskilt vanligt förekommande i Linuxvärlden. Notes stora styrkor ligger i hur det hanterar data; synkroniseringsfunktionerna för databaserna i systemet, där allt från varje användares e-postfil till ett intranät är en databas, är helt grym. Att ta backup på databaserna är ju rätt enkelt i teorin eftersom de är filer som bara ligger där, men om Notes-klienten har öppnat filen så är den av naturliga skäl låst och då går det inte att ta backup på den. Jag tillbringade själv tre dagar med att försöka få en modul för backupprogrammet TSM (Tivoli Storage Manager) att fungera för att kunna ta backuper på mailboxnivå på en Domino 8.5-server men då IBM:s dokumentation inte överensstämde med vad man faktiskt satt och arbetade med så fungerade det aldrig ordentligt.

Domino är också vansinnigt säkert, så säkert så det inte är helt oproblematiskt att hantera servern som en administratör. Detta blir också extra uppenbart när man sitter där en sen kväll och inser att IBM:s dokumentation inte alls går hand i hand med vad man faktiskt kör på servern och vill få en viss funktion att fungera på en server som kräver att man skapar trusts mellan olika Domino-servrar, som ändå sitter på samma fysiska LAN och ingår i samma Domino-domän.

IBM har ett antal paketeringar av Lotus Notes/Domino. Driver man ett mindre företag kan Lotus Domino Express vara att föredra.

För att summera det: Lotus Notes och Lotus Domino är en mardröm att använda för Mac-användare och en mardröm att arbeta med som administratör. Som iPhone-användare är det däremot helt okej. Nu kan det tyckas onödigt att ta med den här plattformen i det här testet, men det kan vara frestande att titta på Lotus Notes/Domino numera då IBM gör allt för att hålla Exchange Server stången. Rabatter kan säkerligen diskuteras. IBM:s egna molnvariant av Notes/Domino finns också, men då IBM vill inte befatta sig med kunder som har under 1000 användare kan det vara läge att vända sig till andra partners som erbjuder den här typen av hosting. Om man nu vill ge sig in i det träsk som är Lotus Notes/Domino. Som synes har jag inte ens börjat prata priser ännu; leverantörer som Dustin vill inte ta i Notes/Domino längre utan alla priser ges på offertförfrågan till IBM eller till någon av deras partners. Men jag avråder starkt från att ens börja överväga att investera i den här plattformen, i synnerhet om det finns Mac-användare att ta hänsyn till.
Kerio Connect 7

Man kan enkelt uttrycka det så här: I min bok är Kerio Connect 2000-talets Communigate Pro. Den senare en plattform som var oerhört populär under 90-talet och början på 2000-talet men tycks numera tappa marknadsandelar till förmån för kanske främst Microsofts Exchange Server. Kerio Connect är en mjukvara jag tittade närmare på tidigare, då hette den Kerio Mailserver 6 och det är ingen överdrift att säga att skillnaderna är enorma på så många plan mellan de två produkterna. Integrationen med Mac OS X och i synnerhet iCal och Address Book är snortajt, hanteringen av e-post fortfarande IMAP (med samma huvudvärksframkallande hantering av e-posten på serversidan, mer om det strax) och integrationen mellan iOS 4 och Kerio Connect 7 är också enormt bra.

Administrationen känns enklare. Med Kerio Connect 7 görs numera allt via webben, åtminstone om man som jag väljer att köra den under Linux istället för på en Mac. Arkivering och backup-funktionen fungerar klockrent och det enda problem som fanns tidigare för mig var kopplingen mellan Address Book och servern där kontakterna inte synkroniserades ned. Detta fixades i och med uppgraderingen till version 7.10 av servern.

Serversidan ja. Jag försökte först köra Kerio Connect 7 med företagets egna VmWare-förpackning där man laddar ner en 800MB stor fil, packar upp den på VmWare-servern, lägger till den som en ny virtuell maskin och efter några minuter har man en mailserver igång. Problemet var bara att jag körde VmWare Server 2.02 på CentOS 5.4. Det kanske blir lite fikonspråk här, men ett problem med kompabiliteten mellan LibC-filerna i CentOS 5.4 och VmWare Server 2.0.2 gör att virtuella maskiner som körs i VmWare Server 2.02 har en tendens att helt enkelt stänga av sig när I/O-accessen på hårddisken blir allt för intensiv. Varför tar jag då upp detta? Jo, jag skrev detta i mitt tidigare test av Kerio Mailserver:

Vad jag är kritisk emot är att Kerio inte satsat mer på en mer kompetent backend i en produkt som faktiskt kostar en hel del pengar. Ett mail genererar åtminstone en ny fil och uppdaterar flera andra. Gör man som jag och sparar allt så kommer man snabbt upp i tusentals filer och har man många användare på servern så blir antalet filer snabbt väldigt, väldigt många. Och många små filer äter diskyta och är inte sällan en prövning för filsystemet på maskinen.

Den kritiken kvarstår även idag. Nu kan inte Kerio belastas för en bugg i VmWare Server 2.02 som VmWare uppenbarligen struntar i att fixa, men klart är att lagringsmediet som man kör mailservern på får slita hund även med ett fåtal användare. Min egna mailserver har en användare, mig, och kanske är 13000 mail i inboxen lite överdrivet men det ska en modern mailserver kunna hantera. På sikt kommer jag att flytta över alla familjemedlemmar, släktingar och andra snyltare som idag kör på min Snow Leopard Server till Kerio Connect, och då lär knappast belastningen på disksystemet minska.
Varför kör jag då Kerio Connect på Linux? Varför inte, är svaret. Det är givetvis jättecharmigt att köra produkten på en Mac, men Linux är gratis och PC-maskiner billiga. I mitt fall kör jag numera lösningen på CentOS 5.4 rakt på “järnet” på en Dual Xeon-server med 2GB RAM och 36GB SCSI-diskar. På sikt kommer maskinen att migreras in en virtuell server igen, men då under XEN på en Core 2 Duo-server med 8GB RAM och 6TB disk. Hade Apple tillåtit virtualisering av Mac OS X på andra plattformar än Apples egna hade jag givetvis valt att köra Kerio Connect på Mac OS X. Utöver Mac OS X och Linux (RedHat, SuSE, CentOS, Debian, Ubuntu) stöds också Windows i både 32- och 64-bitarsversioner. Kerio tillhandahåller också virtualiserade versioner för VmWare och Parallells.

En annan biff jag tidigare hade med Kerio MailServer 6 var det tokfula webbmailgränssnittet. Även där finns det numera nyheter och version 7 ser mycket snyggt och prydligt ut och är väldigt trevligt att arbeta med.

Prislappen då? En licens för fem användare kostar 3590 kronor plus moms hos MoreWare. Vill man ha antivirusskyddet med så får man lägga på en dryg tusenlapp till. Ytterligare fem användare går loss på en tusenlapp till och vill man ta i rejält och satsa på ytterligare 250 användare landar den fakturan på 47380 kronor. Samtliga priser exklusive moms. Det är mycket pengar, men när jag tidigare sa att prislappen för Kerio MailServer 6 var i saftigaste laget så menar jag nu att den inte är det med tanke på vad man får för pengarna. I min bok finns inget bättre system för dig som kör Mac och/eller iOS i din dagliga verksamhet. Kerio Connect 7 är snabb, stabil och fungerar faktiskt precis som leverantören lovat. Det är inte illa.
Mac OS X Snow Leopard Server

Att Apples Snow Leopard Server är med i detta test är givet. Servern innehåller en kompetent mailserver i form av kombinationen Postfix och Dovecot, spamfiltrering med Spam Assassin och vips så har du en rätt slagkraftig lösning. Men därefter går det liksom utför. Stödet för CalDav och CardDav fungerar visserligen bra med både Mac OS X och iOS, men till den senare saknas pushfunktion av ny information. Samma sak gäller också mailen där man får förlita sig på IMAP i samtliga lägen, även om Mac OS X inbyggda mailprogram stödjer IMAP-IDLE. iOS 4 gör det inte och det blir även här att hämta mailen på givna intervaller.

Webbmailen i Snow Leopard Server har även den avhandlats tidigare. Den är bedrövlig. Andra funktioner som adressbok och iCal via webben fungerar däremot ypperligt och är riktigt fräscha. Integrationen med Open Directory är givetvis också ett stort plus i kanten.

Det stora problemet jag har med Apples sätt att göra det på är att om man ska exempelvis ansluta en iPhone till de tjänster. Antingen får man skapa en konfigurationsprofil som sedan skickas ut till telefonen, eller så får man lägga in varje konto manuellt. Båda är givetvis helt okej, men det sätt man gör det med via ett Exchange Server-konto är ju fullständigt överlägset; mata in din information en gång och sen presenteras du med vilka tjänster du kan ansluta. Givetvis kan man, om man vill, lägga in Z-push i sin server men det är inte supportat av Apple och det finns heller inga garantier att det fortsätter att fungera om Apple får för sig att uppdatera något i operativsystemet, exempelvis PHP eller Apache. Ett annat problem som är destå större är att det helt saknas backupfunktioner för e-posten. Time Machine är inbyggt men det systemet tar inga backuper över huvudtaget på e-post eller Open Directory, för att ta två exempel. Kör man MySQL-databaser så görs inga dumpar på databaserna utan katalogen där datat lagras backupas. Om systemet skulle krascha så kan du återställa servern till ett läge där den fungerar, men du måste ändå bygga upp ditt Open Directory och dina maildata från början igen.

Det är inte acceptabelt.

Virtualseringsmöjligheterna är begränsade. Du kan köra OS X Server virtuellt på annan Mac-hårdvara. Det är allt. Samma sak är det av naturliga skäl med plattformsstödet: det är på Mac:ar det körs, inget annat.

Att använda mailservern i Snow Leopard Server är ett val som i mina ögon skapar fler problem än det löser. Avsaknaden av klara besked vad det gäller backuperna är nästan det värsta problemet, i synnerhet eftersom Snow Leopard Server saknar alla former av snapshots på filsystemet. Visst kan man använda SuperDuper och helt enkelt klona hela hårddisken en gång per dygn, eller åtminstone ha servern på speglade diskar, men det är inget acceptabelt sätt att hantera data om en användare ska ha tillbaka ett mail som gått förlorat.

Summering: köp dig lite lugn och ro

Ska du köra egen mailserver i ditt företag eller kanske till och med hemma så kan det kännas surt att punga ut med flera tusenlappar för ett system som man kan tycka är inbyggt i Mac OS X Server, som ju ingår när du köper en Mac Mini Server eller XServe. Men som en som testat många varianter under årens lopp, jobbat med ungefär lika många och insett vad som räknas så är det en sak: smidighet. Man kan ha synpunkter på Kerio Mailservers sätt att lagra mailinformation, det har verkligen jag, men på det stora hela så är det den maillösning som fungerar bäst med Mac OS X och iOS 4.

Leverantör: Kerio
Pris: Från 3590 kronor exklusive moms
Köp den hos: Moreware.


Macpro är annonsfri för att göra din läsupplevelse bättre.
Läs mer här

© 2004 - 2017 Joacim Melin