2012-01-28
Nyhet

“Är Google det nya Microsoft?”

Från sökmotor till… vad? Sedan slutet på 90-talet har Google förändrats och förvandlats på många sätt. Men grundproblemet sedan dag ett kvarstår fortfarande: vad ska Google tjäna pengar på efter att annonserna slutat föda företaget, och varför ska vi lita på Google?

Att kalla Google ett fenomen är inte ett starkt nog uttryck för att beskriva företagets tjurrusning in på marknaden. Sedan 1999 har Google vuxit, och vuxit, och vuxit. Företaget har byggt det ena datacentret efter det andra, nu senast i Stora Ensos gamla pappersbruk i Fredrikshamn i norra Finland, för att kunna hantera de stora mängderna data och trafik som vi, deras användare, genererar. De lanserar tjänster på löpande band och närmar sig 100 uppköpta företag på tio år, allt gjort i ett rasande tempo. Men det finns så många tecken på att Google har växtvärk, att de gapar efter mer än de kan tugga och svälja och fler än undertecknad ställer sig frågan om företaget tappat kontrollen över sig själva?

Från början var Google ett företag utan ett tydligt affärsmål. Grundarna, Larry Page och Sergey Brin, ville bygga en ny sökmotor baserad på en unik algoritm som senare fick namnet Pagerank, döpt efter Larry Page som också har patent på algoritmen. Både Page och Brin var tidigt motståndare till annonsering och det tog tid innan de accepterade idén om att se annonsvisningar baserade på sökmotorns egna resultat som en inkomstkälla. Genom att göra annonserna textbaserade och placera dem på skärmen så att de inte störde lika mycket som stora grafiska annonsblaffor blev Brin och Page nöjda och tur var väl det, med tanke på att det är tack vare detta system som idag kallas AdWords som Google idag är det jätteföretag som de blivit.

I takt med att Google växte etablerades inte bara ett nytt kontor i Silicon Graphics gamla campus i Mountain View i Kalifornien, som nu fick namnet Googleplex, utan en platt organisation sattes också på plats som uppmanade till samarbete och en miljö där de anställda uppmanades att använda 20 procent av sin arbetstid till egna projekt. Ett sådant projekt blev senare det vi idag känner som Gmail.

Tillväxt utan kontroll

Andra projekt gick det inte så bra för dock. Och precis som Apple och många andra företag är det viktigt att man tillåter sig att vara innovativ och utforska nya ideér. Problemet är bara att Google testar många av sina ideér öppet istället för att hålla tyst om det tills de har något att lansera.

Varför Google gör så kan man givetvis undra, men en anledning kan vara att Google fortfarande är ett företag som är byggt av akademiker och ingenjörer från grunden och den traditionen är fortfarande oerhört stark inom företaget, som ofta omnämns som paradiset för nördar med maximalt 45 meter från sitt skrivbord till ett minikök där gratis snacks och drycker finns att hämta. Hela företagets utformning skall enligt grundarna Brin och Page kännas som det gjorde på universitetet, med en öppen och smått lekfull miljö där man uppmanas att agera snabbt på nya ideér och testa marknaden för att se om ideérna är något att ha eller inte.

Det skall givetvis nämnas att Google har flera produkter som börjat just som lösa ideér, som senare blivit succéer. GMail, Google Apps och webbläsaren Chrome är några av dem som vi återkommer till senare i artikeln.

Dock finns det så många exempel på tjänster som Google lanserat under åren som snabbt gått i graven så det går inte att bortse från flera tankar runt detta. Hade Google för bråttom? Hade de för dålig intern kontroll? Och de två stora frågorna, vad har dessa havererade projekt kostat Google och hur har detta skadat kundernas förtroende för företagets tjänster? Vill man som kund hos Google lägga ner engagemang i en ny tjänst eller produkt när Google kan fimpa den när som helst?

I Googles interna filosofi ingår att testa saker i det öppna. Det är något som grundarna Larry Page och Sergey Brin tagit med sig från universitetslivet och för dem verkar det inte vara något onormalt att driva en verksamhet på det här sättet. Men om det fungerar i den verkliga världen? Nja – exemplen på den raka motsatsen är många och talande. Vi börjar med Google Wave som snubblade redan på startlinjen och gick i graven i Augusti 2010, blott tre månader efter att Wave öppnades upp för allmänheten. Apache Software Foundation fick ta över koden och har sedan dess arbetat på en ny serverbaserad produkt kallad Wave in a box.

Google X. Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Minns någon Google X? En version av Google startsida där ikonerna istället liknade startraden i Mac OS X. Det tog inte ens ett halvår så var den versionen av sajten borta.

Google Catalog var en sökmotor för kataloger på papper, alltså exempelvis postorderkataloger, som Google arbetade med mellan 2002 och 2009.

Googles egna proxy/cache-server Web Accelerator lades ned 2008 efter fyra år på marknaden. Web Accelerator hade utöver det problem med buggar och olyckliga egenskaper som att de som använde produkten inte kunde se på filmer på YouTube.

Googles ljudannonser, Google Audio Ads, fick fyra år på sig innan Google insåg att deras plattform för radioannonser inte var allt för lyckad.

Google Video? Googles konkurrent till YouTube visade sig inte ha mycket att komma med så den lades ned och Google köpte helt enkelt Youtube för 1,65 miljarder dollar istället.

Google Notebook fick öven den tjänsten fyra år på sig. Tanken var att använda Google Notebook för att spara text, anteckningar och länkar och även om tjänsten lades ned 2009 så har den sedan dess ersatts av Google Docs.

Google Answers? “We’re sorry, but Google Answers has been retired, and is no longer accepting new questions.”

En annan tjänst som mött liemannen är Google Page Creator, ett verktyg som du kunde använda för att enkelt skapa webbsidor som sedan skulle sparas och hostas från Googles servrar. Två år fick Google Page Creator innan Google insåg att den krockade med Google Sites och lade ned tjänsten. Idag ingår Google Sites i Google Apps.

Google Lively? Aldrig hört talas om den? En tjänst där användarna kunde skapa en 3D-avatar och sedan umgås med andra avatarer. Som Second Life, ungefär. Tjänsten lanserades i Juli 2008 och stängdes av den 31:a December samma år.

Friend Connect? En funktion för att lägga in “sociala funktioner på sin webbplats”. Jag kan ärligt talat inte påminna mig om att jag sett någon använda denna tjänst som fortfarande finns på marknaden. Ungefär samma öde kan man tillskriva Orkut, en gång ett superhett socialt nätverk a’la Facebook som endast var öppet för särskilt inbjudna. Jag hade ett konto där men hoppade av eftersom Orkut var och fortfarande är mest populärt i latinamerikanska länder och i asien.

Knol? Givetivs i betaversion, som så många andra Google-produkter. Knol kan enklast beskrivas som Googles variant på Quora. Gissa vilken som är mest framgångsrik?

Google Health är tjänsten där du kan mata in dina hälsouppgifter och fortlöpande hålla koll på hur du mår.

Google Wave – ditt nya sociala nätverk? Wave är Googles motsvarighet till Facebook och av allt att döma blev det ingen succé för Google lade ned tjänsten tre månader efter lanseringen.

Google Plus-knappen? Integrerades i Google+, som är företagets svar på Facebook som nu har 90+ miljoner medlemmar. Innehållet i Google+ påerkar för övrigt Googles index som helhet, något som kritiserats hårt av andra sociala nätverk som Twitter och Facebook.

Goog-411 lanserades 2007 som en röstbaserad automatiserad version av gula sidorna där man kunde ringa upp och säga vad man letade efter och var och sedan kopplades man vidare till ett lämpligt företag som kunde erbjuda detta. Flera av teknikerna bakom denna tjänst återfinns idag i andra Google-produkter, exempelvis Voice Search där du från en Androidtelefon kan söka på Google med din röst istället för med ett tagentbord.

Google TV skulle revolutionera hur vi ser på TV. Logitech och Sony var två partners som snabbt lanserade en box respektive ett par TV-apparater och sedan blev det tyst. Nu har Google TV lanserats i version 2.0 men partners som exempelvis Logitech planerar inte att lansera sin box med Google TV, Revue, i Europa över huvudtaget. Om Google TV blir en succé denna gång återstår givetvis att se.

Google TV. Det lär dröja innan vi får se tjänsten i Sverige.

 

Så sent som på förra årets Google I/O lanserades en rad produkter och tjänster. Chrome Store, en applikationsbutik för webbapplikationer som körs i webbläsaren Chrome, lanserades då. Kanske blir den en framgång med Googles laptopsatsning ChromeBook (som du nu hyr för 20 dollar per månad. Alla data lagras i molnet hos Google, för övrigt.)

Tunga högerfoten på gaspedalen. Google växer så det knakar och de två grundarna verkar inte ha för avsikt att ta det lugnt.

Mängden pengar Google lägger ned på att starta nya tjänster måste vara helt enorm. Hade jag ägt aktier i bolaget så hade jag nog haft ett och annat att säga om den saken, men huruvida företaget skulle lyssna på åsikterna från aktieägarna är en annan femma – redan när Google introducerades på börsen gjorde grundarna klart i prospektet som gick ut till banker och potentiella investerare att de inte hade för avsikt att driva bolaget som ett traditionellt börsnoterat bolag.

Med tanke på att många av Googles tjänster aldrig blir något att skryta särskilt mycket om för barnbarnen så är det ändå fullt möjligt att företaget återanvänder vissa funktioner i andra tjänster. Summa summarum är ändå att Googles aktieägare borde ställa sig frågan hur mycket pengar som görs av med på utveckling och hur mycket pengar som Google lägger på att undersöka en marknad innan de ens sätter igång och bygga nya tjänster och funktioner.

Det spenderas inte bara pengar på intern utveckling, Google köper upp företag också. På drygt tio år har Google köpt upp 95 (!) företag till en total summa som är okänd.

Att bli uppköpt av Google är allmänt ansett att vara en framgång. Du är ingen “sell-out” om du blir köpt av sökjätten men om man bortser från att du som skapare av en produkt eller tjänst snabbt blir snuskigt rik och får ett anställningsnummer hos ett av världens hetaste företag, men din skapelse riskerar också att slukas upp av det svarta hålet som vissa projekt, interna och uppköpta, tycks ramla ned i emellanåt.

Få av uppköpen lever vidare i sin ursprungliga form, där ett exempel är företaget Deja som arbetade med Usenet-grupper som idag är Google Groups. Pyra Labs fick ligga till grunden för Blogger och åtmonstone två svenska företag och deras produkter har i allra högsta grad bidragit till framgångsrika Google-produkter som Google Analytics (baserat på Trendalyzers analysprogram. Prislapp: okänt), Google Talk (baserat på Marratechs videokonferenssystem. Prislapp: 15 miljoner dollar). Några av de riktigt lyckade köpen måste också nämnas. Android var företaget vars produkt med samma namn ligger till grund för Googles operativsystem för smarta mobiltelefoner och Endoxon som senare blev Google Maps (prislapp: 28 miljoner dollar). Man kan kanske undra vad Google skulle med AOL:s bredbandsnät till (prislapp: en miljard dollar) men vad jag förstår så arbetar Google stenhårt med att bygga ut nätverket och dra in fiber i flera städer i USA.

Köpet av Youtube har vi tidigare diskuterat i denna artikel och det är väl tveklöst ett av de bättre som YouTube gjort och också en av de få som fortsatt i princip samma form som sajten hade innan uppköpet, men prislappen, 1,6 miljarder dollar, lär ha känts även i den till synes bottenlösa kassakistan hos Google. Hur mycket pengar Google sen fick pumpa in i infrastruktur, juridiska spörsmål och annat innan Youtube faktiskt började visa svarta siffror kan man enbart spekulera i.

Ett annat lyckat köp är onlineannonseringsföretaget Doubleclick som Google köpte 2007 för 3,1 miljarder dollar, vilket var en minst sagt väl tilltagen prislapp med tanke på att företaget gjorde drygt 300 miljoner dollar per år i vinst när affären genomfördes.

Google: de uppköpta företagens kyrkogård

Underrubriken ovan är parafraserad från en artikel på TechCrunch som är en av många bloggar som skrivit kritiskt om Googles företagsshoppande. För det finns också uppköp som misslyckats.

Kanske inte för Google men för oss användare, eller för de anställda på de företag som köpts upp, eller för de som grundade företagen som senare köpts upp.

Jaiku. Saknas av många.

 

Ett bra exempel på det är Jaiku, den finska Twitter-liknande tjänsten som när Google köpte företaget inte låg långt efter Twitter i mängden användare. Men istället för att kapitalisera på de förutsättningar som Jaiku hade så gjorde Google tvärtom. Redan för tre år sen noterade uppgivna bloggare att det årets upplaga av Google IO inte nämnde Jaiku med ett enda ord. Till skillnad från Twitter, som då var nere mer än uppe, så var Jaiku stabilt, hade riktigt fina och intressanta funktioner och var överlag mer trevligt att använda än Twitter. I en intervju på 37Signals utmärkta blogg Signal To Noise berättar yri Engeström att gänget på Jaiku skulle arbeta med att integrera tjänsten i ett annat spännande projekt vid namn Android. Till skillnad från Engeström trodde många på Google att mikrobloggandet var en övergående trend och det gjorde inte saken bättre att Google sedan stängde av möjligheten för nya användare att registrera sig. Googles uppköpschef, David Lawee, sade i en intervju med journalisten Farhad Manjoo att det tar mellan 3-6 månader för ett företags driftplattform att integreras i Googles dito men efter tio månader var Jaiku fortfarande stängt för nya användare och de befintliga användarna klagade på prestandaproblem. Google lovade bättring men inte mycket hände.

Och där gick tåget för Jaiku. Twitter kapade åt sig marknaden i ett svep och även om Jaiku finns kvar idag, numera öppet för nya användare och underhålls numera på frivillig basis av ett antal anställda på Google. Klienter för iOS saknas helt och den sista bloggposten som teamet bakom Jaiku dök upp den 9:e Juni 2009 där det meddelandes att SMS-tjänsten stängts av för de amerikanska användarna (de internationella användarna hade förlorat den funktionen långt tidigare). Motorn bakom Jaiku har i ett något förvirrande drag från Googles sida placerats på Google Engine vilket innebär att vem som helst kan starta sin egen Jaiku-liknande tjänst så länge den körs på Google. Jaiku som tjänst stängdes den 15:e Januari i år och vill man så kan man fortfarande arkivera sina Jaiku-meddelanden här.

Den enda tjänsten som på allvar kunde hota Twitter, köptes av Google och dog sedan sotdöden i företagets interna byråkrati. Intressant nog drabbades en tjänst som YouTube inte av denna byråkrati utan flyttade in utan några synliga problem i Googles bevisat komplexa driftmiljö. Men så var ju prislappen på YouTube en aning högre än för exempelvis Jaiku.

Ironiskt nog är Jaiku inte den första mikrobloggliknande tjänsten som Google köpt och sedan ignorerat. Dodgeball, en tjänst där användarna kunde skicka SMS till varandra och tala om var de var och få reda på vilka andra som var i närheten av dig, startades 2003 och lagom till att grundarna 2005 tog sin examen från universitet blev de uppköpta av Google. Men sedan hände inte mycket; det tog sex månader innan Dodgeball fick en enda utvecklare till sitt förfogande, och lika lång tid för Google att få över Dodgeball på Googles egna infrastruktur, och efter ett tag började de två grundarna Dennis Crowley och Alex Rainert tvingas bort från sin skapelse för att arbeta med andra projekt.

Drygt två år senare lämnade de båda Google.

Jason Fried, grundare av 37 Signals och författare till boken “Reworked” vägrar låta sitt företag bli uppköpt av någon, och i synnerhet ett företag som Google:

Du tar kreativa människor och du placerar dem i ett stort företag där de drunknar i regler pch processer. Genom att placera ett litet företag i ett stort företag dödar du det som var bra med det lilla företaget

sade Fried i en intervju med Slate’s Farhad Manjoo.

Vad värre är; de anställda i dessa företag som sväljs av Google och senare hoppar av kan ha suttit och arbetat i åratal på teknik som ingen annan använder utanför Google. Även om de tjänat bra med pengar på Google så riskerar de att vara hopplöst efter kompetensmässigt när de kommer ut på arbetsmarknaden igen.

Din integritet

En av de stora frågorna runt Google de senare åren är givetvis varje användares integritet. Skapar du ett Google-konto är det bokstavligen talat en öppen inbjudan till Google att kartlägga så mycket som möjligt om ditt liv.

Genom att vara inloggad med ditt Google-konto kan Google hålla koll på vad du söker efter på internet, vilka länkar du klickar på, vem du får mail från, vem du skickar mail till och vad mailen innehåller (Gmail), var du befinner dig (om du inte har lokaliseringsfunktionen avslagen i din Android-telefon), vem du chattar med och vad ni chattar om (via Google Talk), vad du ser på TV (Google TV), lösenord till dina trådlösa nätverk (sparas automatiskt från din Android-telefon till Google när backup tas på telefonen, OM du inte slår av den funktionen manuellt), din personliga hälsa (Google Health), vem du ringer, vem som ringer dig och vad ni pratar om (Android och Google Voice), vem som besöker din webbsajt (Google Analytics), vilka videoklipp du ser på (YouTube), dina dokument och kalkylark (Google Apps och Google Docs), var dina vänner befinner sig (Google Latitude), vilka RSS-flöden du följer (Google Reader), arkivera företagets e-post även om den inte lagras på Google i första hand (Postini), vilka böcker du och dina vänner läser (Google Books), dina vänner och vilka de är vänner med (Google+), och så vidare.

Visst, en del av tjänsterna ovan finns inte längre, men det är ändå värt att ställa sig frågan: hur mycket behöver Google egentligen veta om dig för att kunna leverera bra sökresultat? När är deras hunger efter information mättad?

Ska man summera detta så innebär det att Google vet vad du gör, och när du gör det, i princip varenda ögonblick du ser på TV, pratar mobiltelefon eller använder din dator. Om man till det lägger till Googles små egenheter att fotografera gator i städer över hela världen och samtidigt samla in information om privatpersoners och företags trådlösa nätverk (600 gigabyte data samlades in mellan 2006 och 2010 innan detta avslöjades och stoppades), placerar cookies på din dator som visserligen löper ut efter två år men å andra sidan förnyas varje gång du använder en tjänst från Google och vid flera tillfällen samarbetat med den kinesiska diktaturen för att censurera vissa sökresultat. 2002 censurerade Google sökresultat som pekade till kritisk information om Scientiologisekten och 2003 stoppade företaget också annonsering från Ocenan, en icke-vinstdrivande organisation som protesterade mot ett större rederi och deras utsläpp i haven. Pentagon protesterade mot Googles Street View-bilder på ett antal militärbaser och Google tog omedelbart bort bilderna och från och med den 26:e Januari 2011 har Google tagit bort möjligheten att automatiskt fylla i sajtens sökfält om orden du söker efter kan tänkas leda till sökningar på ord som “bittorrent”, “torrent”, “utorrent” och “rapidshare”. Sökresultaten censureras dock inte. Än.

Googles gamla interna slogan “don’t be evil” har aldrig varit så urvattnad som den är nu. Och realiteten är att om vi vill behålla något av vårt egna privatliv så är det upp till oss själva att inte använda Googles tjänster eftersom Google suger åt sig all information du ger företaget och deras databaser. Eftersom vi, användarna, faktiskt inte vet vad Google gör med sin information, så får vi ta det ansvaret och agera själva. Intressant nog har Google nu gått ut med att information som finns i tjänster som Gmail. sök, Youtube och andra tjänster kommer att delas mellan de olika tjänsterna:

Our new Privacy Policy makes clear that, if you’re signed in, we may combine information you’ve provided from one service with information from other services. In short, we’ll treat you as a single user across all our products, which will mean a simpler, more intuitive Google experience.

Datainspektionen trampade under hösten stenhårt på bromsen när Salems Kommun lade hela kommunens e-post och dokumenthantering i Google Apps. DataInspektionen menade att Googles otroligt lösa användaravtal var i direkt strid mot Personuppgiftslagen (PUL) som är en del av Sveriges grundlag, och i och med att alla data som Salems kommun laddar upp också analyseras och hamnar i Googles globala index (Google kan åtminstone inte garantera motsatsen…) vilket innebär att potentiellt känslig information om kommuninvånarna i Salems kommun nu är i händerna på en tredje part, som dessutom opererar under Amerikansk lagstiftning, inte Svensk. Känns det bra? Googles svenska kontor har meddelat att de “pratar” med Datainspektionen – jag hoppas att de senare inte ger med sig.

Googles före-detta VD och numera styrelseordförande Eric Schmidt har vid flera tillfällen gjort minst sagt oroväckande uttalanden rörande Google-användarnas integritet. Ett exempel på uttalande var att Schmidt föreslog att man skulle byta namn om man hade ett förflutet på Internet som kunde vara mindre smickrande (Googles PR-folk menade senare att Schmidt hade skämtat). Främst rör denna fråga yngre personer som växt upp med Internet och under sin ungdomstid nästan garanterat ställt till det för sig på bloggar, diskussionsforum och i olika sociala medier.

Google vägrar ju som regel att radera eller ändra innehåll i sin sökdatabas (såvida det inte är den kinesiska regeringen som knackar på dörren…) vilket innebär att företaget sitter på en enorm makt med sin enorma databas då de (nästan) aldrig raderar någonting. Schmidt har också sagt att han tror att “de flesta människor inte vill att Google ska besvara deras frågor, utan att Google ska tala om för dem vad de ska göra härnäst” och att Google “ungefär vet vem du är, var du är och vilka dina vänner är”.

Ett annat exempel på uttalanden från Schmidt gick ut på att “om man har något att dölja så bör man inte ha gjort det i första hand”. I samma veva menade Schmidt att vi hellre skulle lita på Google än våra egna myndigheter. Skillnaden är bara att myndigheterna, åtminstone som det är tänkt, finns för att skydda och se till medborgarnas rättigheter och inte agera som ett vinstdrivet företag som Google faktiskt är.

Vänner och fiender

När Apple skulle lansera iTunes och börja sälja musik på Internet började de inte med att lansera tjänsten, piratkopiera en mängd musik och gick sedan till skivbolagen och ville förhandla. De gjorde saker och ting i rätt ordning: de började med att prata med skivbolagen, sedan när avtalen var påskrivna lanserades tjänsten och resten är ju som bekant historia.

Här är hur Google gör det: när Google skulle lansera sin boktjänst Google Books började de med att scanna in varenda bok som fanns i det amerikanska kongressbiblioteket samt åtskilliga miljontals titlar från exempelvis bibliotek ute på en rad universitet och lade sedan ut det på nätet. Att prata med bokförlagen var tydligen ointressant och när förlagens protester inte lät vänta på sig tvingades Google till slut att sätta sig vid förhandlingsbordet och numera lär Google betala för sig för det finns gott om böcker och tidningar du kan läsa, helt gratis, via Google Books.

Googles Android-telefon är ett annat bra exempel. Google sålde telefonen direkt, utan någon operatörsbindning då de ville ge kunderna möjligheten att välja operatör själva. Resultatet? Det floppade, givetvis. Telefonen sålde 135.000 exemplar de första 74 dagarna, vilket är att jämföra med en miljon sålda exemplav av den första iPhone-modellen. I USA vill kunderna fortfarande känna på produkterna innan de köper en och man kan också anta att Googles sätt att gå förbi operatörer och återförsäljare knappast skapade fler vänner till företaget.

Google TV? Samma sak. Google lanserade systemet som bygger på att det visas Google-annonser i TV-rutan och du kan också använda Google för att söka fram olika TV-program, oavsett om de kommer in via ditt kabel-tv-nät, på din filserver hemma eller via Internet. Problemet är bara att TV-kanalerna har avtal med sina annonsörer om hur och när de ska synas i TV-rutan, oavsett om tv-programmen går över parabol, kabel-tv-nätet eller Internet.

TV-bolagen började snabbt blockera Google TV:s åtkomst till företagens streamingtjänster över Internet då de fortfarande tjänar grova pengar på att distribuera TV-program över traditionella kabel-tv-nät och paraboler och om kunderna började titta på program över Internet och gjorde sig av med sina traditionella abonnemang kunde tv-bolagen visserligen tjäna pengar på annonsering men samtidigt tappa enorma intäkter från kabel-tv-bolagen som i sin tur tappade kunder.

Vad gjorde då Google för fel? De “glömde” bort att sätta sig ned och prata med tv-bolagen, som å sin sida givetvis vill ha betalt för att Google TV ska kunna komma åt deras material. Samma sak som med exemplet Google Books, och också YouTube där Google fortfarande släpar fötterna efter sig när någon klagar på att det finns upphovsrättsskyddat material på sajten och att det ska tas bort helst nyss. Det är inte svårt att få uppfattningen att Google uppträder både omoget och ansvarslöst; å ena sidan vill de att vi ska lita på att företaget inte missbrukar sin ställning, men å andra sidan finns det få tecken på att de faktiskt håller vad de lovar. Även om upphovsrättsbrott och insamlingen av information om öppna, men ändå privata, trådlösa nät kanske inte är så allvarligt i gemene mans ögon så finns det en pubertal underton i mycket av det Google gör. De gasar på vilt framåt, struntar i om resten av företaget, eller omvärlden för den delen, är med dem.

Ett exempel på det är nya Chromebook, datorn du hyr av Google och där alla applikationer och all information du sparar ned hamnar på Googles servrar och inte lokalt på datorns hårddisk. En dator som med andra ord är beroende av ett snabbt bredband men den marknad som datorn lanseras på först lider fortfarande av usel täckning när det gäller snabbare bredband än i bästa fall långsamma ADSL-anslutningar eller via kabel-tv-näten. Författaren Steven Levy summerade Chromebook som en dator som inte hör hemma i den här tidsåldern, med hänvisning just till att det är få i hemlandet USA som faktiskt har snabbt nog bredband för att kunna använda den.

Computerworlds Mike Elgan summerar det minst lika pricksäkert:

“The big question is this: Do you trust Google to keep this program going?”

Googles historia med att snabbt avsluta projekt som inte levererat resultat i ett tillräckligt högt tempo hjälper knappast företagets framtida satsningar. Min gissning är att Chromebook är borta inom sex månader.

Litar DU på Google?

Jag vet inte hur du som läser detta tänker men om det hade varit vilket annat företag som helst, Apple inkluderat, som hade haft så här mycket information om mig så hade jag blivit oroad. Nu kan man fortfarande göra valet att inte använda Googles tjänster, eller åtminstone begränsa hur mycket information de kan spara om dig genom att helt enkelt inte skaffa sig ett Google-konto, eller så inser man att det finns alterantiv till det allra mesta, precis som det för tio år sedan fanns alternativ till Microsoft Windows.

Då hette alternativet Macintosh och även om många skrattade åt oss som då valde bort Windows så visade det sig inte vara ett helt dumt val. Kanske är det dags att välja andra söktjänster (DuckDuckGo rekommenderas varmt), fria e-postlösningar (eller sätt upp en egen på en hyrd VPS eller hyr in dig på exempelvis en e-posttjänst hos ett webbhotell) och allt annat som du idag får via Google gratis?

Du kanske får betala mer för alternativen, precis som du en gång i tiden fick göra för Macintosh, men skillnaden mellan Google och alternativen är att du i Googles fall ändå betalar, men du gör det med information om dig själv, om din familj och om dina vänner. Vilken information om dig själv du gett till Google, är det endast Google själva som vet något om, egentligen.

Är Google det nya Microsoft? Tittar man på hur Google numera beter sig, där de överger värderingar som funnits med sedan bolaget startades till förmån för en ökad dominans och ett potentiellt missbruk av sin marknadsställning och den information som de sitter på om oss användare, så är svaret ja – Google är det nya Microsoft. Faktum är att jag personligen hellre gör affärer med Microsoft än med Google, något jag knappast trodde jag skulle skriva i en artikel.

Det som gjorde Google annorlunda var att de en gång i tiden var på vår sida. De gav oss tjänster, produkter och respekterade oss användare. Och vi tackade dem för det genom att lita på dem. Nu är sökresultaten manipulerade till Googles fördel och varje gång man loggar in på en av Googles tjänster ställer åtminstone jag mig frågan: hur mycket berättar jag om mig själv den här gången, och vad tänker Google göra med informationen?



© 2018 Omsoc Publishing AB