2010-07-08
Kommentar

Microsofts värsta fiende

I love Microsoft. Microsoft has clothed and fed my family, directly or indirectly for almost twenty years. I owe so much to this company. I come in, I give 110%, but I see no direction, I see no recognition, I see no future, I see no leadership.

Efter att Microsoft meddelar att de lägger ner Kin, en mobil enhet som Microsoft först fick med i köpet av Danger, endast två månader efter lansering, så kan man inte låta bli att slås av hur Microsoft misslyckas gång efter annan med att skapa sig en framtid efter Office och Windows.

Citatet ovan beskriver det stora problemet på Microsoft.

Det finns inte längre en vision, inget ledarskap som med fast hand visar var företaget ska ta vägen; en eller flera personer som gör skitgörat, helt enkelt. Microsoft byggdes runt en enda person: Bill Gates. Med sitt tekniska kunnande och en nästintill hänsynslös drivkraft satte han företaget inte bara i förarsätet för i princip hela IT-industrin utan också i en hel del problem med konkurrensmyndigheter, sura partners och konkurrenter, med mera.

Inte helt olikt där Apple står med ena benet idag, med dominansen på marknaden i och med iAd, iPhone, iPod och iTunes. Och likt Microsoft på 80- och 90-talet har Apple (åter)uppbyggts runt till synes en enda person: Steve Jobs.

Microsofts ena problem är inte att de inte har kompetens för att utveckla riktigt bra konsumentprodukter, produkter som folk faktiskt vill köpa, och de har heller ingen egen kompetens för att marknadsföra konsumentprodukter utan får hela tiden förlita sig på utomstående som vi flera gånger de senaste åren skapar kalkonkampanjer som ett företag med smak, insikt och intresse av vad som faktiskt ska säljas hade satt stopp för redan på idéstadiet. Microsofts andra problem är att det är just konsumentprodukternas volymmarknad som Microsoft behöver för att åtminstone delvis trygga företagets framtid.

Ett annat problem är att det sitter ett så otroligt stort lager med mellanchefer som gör allt de kan för att pinka in revir åt sig själva snarare än att försöka driva utvecklingen framåt inom företaget. Det är också den stora skillnaden mellan Microsoft och Apple, där Jobs är för Apple vad Gates var för Microsoft; en stark hand som inte tar skit av någon och får saker gjorda. På gott och på ont.

Ett exempel på hur det såg på Microsoft 2001, ett år efter att Steve Ballmer tagit över efter Bill Gates som VD, är detta, skrivet av Dick Brass, som satt som hög chef på företaget mellan 1997 till 2004:

When we were building the tablet PC in 2001, the vice president in charge of Office at the time decided he didn’t like the concept. The tablet required a stylus, and he much preferred keyboards to pens and thought our efforts doomed.

To guarantee they were, he refused to modify the popular Office applications to work properly with the tablet. So if you wanted to enter a number into a spreadsheet or correct a word in an e-mail message, you had to write it in a special pop-up box, which then transferred the information to Office. Annoying, clumsy and slow.

Ett visionärt vakum

När Gates försvann uppstod ett visionärt vakum på Microsoft. Ray Ozzie blev mannen som skulle fylla upp tomrummet på den tekniska sidan, och även om det inte råder någon tvekan om att Ozzie har en hjärna som få kan tävla med, så har han egentligen inte levererat något som faktiskt säljer. Han var en av personerna bakom Lotus Notes (bara så ni vet vem ni bland annat har att tacka för det stolpskottet), och efter det var han med och utvecklade Groove, ett webbaserat grupprogram (väldigt enkelt beskrivet) som idag går under namnet Microsoft Sharepoint Workspace. Jag arbetade med Groove en kort tid i början på 2000-talet och det var i princip obegripligt att få igång, men de som lyckats med det beskrev programmet som väldigt bra och svor vid det.

Problemet med Ray Ozzie anno 2010 är att han inte är särskilt intresserad av att skita ner händerna för att få jobbet gjort. Han tycks föredra att se sig själv som en visionär, vilket är lite svårt att ta på allvar när man ser till det faktum att hans tre mer kända sysselsättningar har varit att vara med och starta Lotus Development (som utvecklade Notes), starta ett företag som sålde Lotus Notes till kunder (som senare blev uppköpt av IBM) och därefter utveckla Groove i egna företaget Groove Networks, ett företag som Microsoft alltså köpte. Hans kunskaper är säkerligen otroligt viktiga i utvecklingen av en produkt som Sharepoint, men åtminstone två av projekten på Microsoft som Ozzie ligger bakom, Mesh (som skrotas inom kort) och Docs, ett verktyg för att låta Facebook-användare arbeta med Microsoft Office 2010-dokument, har vad jag förstår kostat enorma summor att utveckla och genererar inte en krona i intäkt.

Låter det som en hit? Visionärt, liksom? Inte i mina öron, åtminstone.

Visst, man kan inte lasta Ray Ozzie för att Microsoft plöjt ner en miljard dollar i Kin, men när en person som Ozzie tar så mycket plats som han gör, och får så mycket mandat som Ozzie fått av Ballmer, så blir det ett problem, i synnerhet när inga andra inom Microsoft vill, kan eller vågar fatta beslut som faktiskt kan förändra saker till det bättre.

Intern konkurrens inom många företag används för att sporra medarbetarna att ta fram det bästa hos varandra. Så är det exempelvis hos IDG, som ger ut bland annat Computer Sweden och M3 i Sverige. Hos Microsoft och deras dysfunktionella kultur fungerar det annorlunda. Dick Brass igen:

Internal competition is common at great companies. It can be wisely encouraged to force ideas to compete. The problem comes when the competition becomes uncontrolled and destructive. At Microsoft, it has created a dysfunctional corporate culture in which the big established groups are allowed to prey upon emerging teams, belittle their efforts, compete unfairly against them for resources, and over time hector them out of existence. It’s not an accident that almost all the executives in charge of Microsoft’s music, e-books, phone, online, search and tablet efforts over the past decade have left.

Sanna visionärer kopierar inte

Microsofts resultat inom mobilbranschen så här långt gör att köpet av Danger för lite över två år sedan, och lanseringen av Kin för två månader sedan, framstår som ännu ett beslut av ett företag som fortfarande har för mycket pengar, för lite visionärt tänkande och en total avsaknad av kontakt med verkligheten som den ser ut idag på marknaden, en verklighet som Apple befinner sig i mitt i då de ironiskt nog lyssnar på utvecklarna och användarna och hela tiden drivs av att våga göra bättre produkter, något de bevisligen tjänar snuskigt mycket pengar på.

Microsoft, å sin sida, har aldrig varit ett visionärt företag.

Steve Ballmer kunde, om han inte hamnat på Microsoft, ägnat sig åt att sälja bilar istället. För det är vad han är: en fantastisk säljare men en usel VD som inte kan ett jota om vad Microsofts produkter egentligen går ut på och om han har några egna visioner om vad Microsoft ska göra om fem eller tio år så döljer han dem väl.

Istället ser han vad konkurrenterna gör, och likt en nybörjare bestämmer sig för att försöka inte bara slå konkurrententerna utan också att försöka sabotera för dem så deras försäljning kanske bromsas upp.

Alla minns väl hur Ballmer försökte snacka ner iPhonen i minst sagt starka ordalag, och tre år senare skickar han folk med mössan i hand till Cupertino för att få Bing införd som en sökmotor bland Yahoo och Google i Safari i Mac OS X och iOS 4. Ballmers kappvändande, otålighet och okunnighet har fått Microsoft att framstå allt mer som ett företag i panik som fortfarande lever på sina gamla mjölkkor: Office, Windows och serverprodukterna. Men alla, Ballmer inkluderad, vet att dagarna är räknade för hur länge trotjänarna kan hålla företaget under armarna.

Att skapa molntjänster med Office, Sharepoint och Exchange gör att Microsoft till viss del kan hindra tappet av mindre företagskunder som hoppar över till Google Apps eller Apples plattformar då de inte längre känner sig hemma som kunder till Microsoft, som satsar allt krut på de stora feta kontrakten.

Microsoft har vidare aldrig varit först på särskilt mycket egentligen, utan har genom åren återkommande lånat, snott och låtit sig “inspireras” av andra.

Exempel:

Microsoft Exchange: cc:Mail och senare Lotus Notes, blandat med lite Groupwise.
Active Directory: Novell Directory Service (NDS)
Windows 95: MacOS 8
Windows Vista: Mac OS X
Windows NT: Valda delar av VMS (till Microsofts försvar ska sägas att det var några av huvudutvecklarna bakom VMS på Digital som lade grunden för Windows NT) och valda delar av OS/2 (som Microsoft utvecklade tillsammans med IBM).
NTFS: HPFS (filsystemet i OS/2, som Microsoft utvecklade tillsammans med IBM)
MS-DOS: CP/m
XBOX: Sony Playstation
Windows Phone 7: iPhone
OfficeTalk: Twitter
MSN Music Store: iTunes
Microsofts marknadsföring de senaste fem åren: I princip “lånat” rakt av från Apple
Hyper-V: VmWare ESX
Silverlight: Flash
MSN Messenger: AIM, ICQ, med flera
MSN Reporter: Digg
Microsoft Retail Store: Apple Store
Zune: iPod

Detta är bara ett axplock. Det skall sägas att produkter som exempelvis Exhange Server 2010 är utan tvekan marknadens bästa system för e-post och kommunikation, inget snack om saken. Hyper-V erbjuder funktionalitet rakt ur kartongen som kostar åtskilliga tusentals kronor i licenskostnader om du ska köpa det från VmWare, och Active Directory, som Novell-folket skrattade gott åt i dess barndoms dagar, har vuxit till att bli en katalogtjänst som till och med Linux- och Mac-folket gärna arbetar med.

Det skall också sägas att även Apple kopierar, men sällan på detaljnivå utan snarare på konceptnivå, där de tar ett koncept som en telefon eller en musikspelare och gör något nytt av det.

Notera också i listan ovan hur många av produkterna som riktar sig till företag och hur många som riktar sig till privatpersoner, och vilka som säljer som glass en varm dag på stranden, och vilka som säljer som sand i Sahara.

Du måste älska vad du gör

Det är inte koden som är Microsofts problem. Det avsaknaden av en kreativ miljö, utrymme för nya ideér som kan leda till nya typer av produkter som INTE faller inom ramarna för det som företaget gjort sedan 1975, och en passion för det man gör, och just den faktorn är något som företaget lider enormt av då de gamla ideérna snart inte kan mjölkas mer, och såväl aktieägare som kunder kräver att Microsoft lanserar något nytt. Vilket de gör, utan att tänka efter så värst eftersom allt de gör på ett eller annat sätt ska passa in i en mall som är 35 år gammal.

Microsoft är helt utan kontakt med den kundkrets de så desperat vill nå: privatpersonerna. De försöker applicera samma tänk som de använt sedan början på 1980-talet då de använde källkoden till CP/m och skrev MS-DOS på beställning av IBM: de lånar, stjäl, kopierar från framgångsrika konkurrenter och “integrerar” givetvis också produkten med varenda tjänst, plattform och produkt Microsoft lanserat de senaste åren (ok, lätt överdrivet men jag tror ni förstår poängen) eftersom alla mellancheferna ska säga sitt och så många delar av Microsoft som möjligt ska tjäna pengar på produkten, och sedan lanseras det. Då får man se produkter som Windows Mobile 6.5, Kin, Windows Phone 7, XBOX 360, Zune, och så vidare.

Det finns ingen själ, inget hjärta och ingen passion i vad Microsoft gör. Du ser inte Microsofts motsvarighet till Jonathan Ive (om det ens finns en motsvarighet hos Microsoft eller om det är någon på fabriken som bestämmer hur produkten ska se ut…) berätta med stor inlevelse hur jävligt lång tid hans team lade ner på att designa en liten knapp som är under en centimeter i diameter, allt för att den skulle kännas rätt. Eller något i den stilen.

Nej, Microsoft talar om sina produkter som plattformar, intäktskällor och varunummer. De talar teknik, programmeringsspråk, integrationsmöjligheter och vilka möjligheter produkterna ger deras partners att kunna tjäna mer pengar på slutkunderna, och de gör det oblygt och utan omsvep.

Det kunde lika gärna varit bandsågar som såldes, eller mjölkningsmaskiner.

Givetvis fungerar detta för vissa produkter, men om du tänker dig att en lastbilstillverkare som Scania skulle börja göra sportbilar, under samma varumärke, och skulle börja tala om sina nya fina sportbilar i samma termer som de talade om sina lastbilar, så skulle det inte fungera. Folk som köper sportbilar skulle inte bli så värst sugna på att synas i en produkt utan ett värdeladdat varumärke, utan en story.

Innan Microsoft förstår detta, så kommer de att fortsätta ösa pengar på fel produkter och de kommer att misslyckas många gånger, och troligen kommer de inte inom en överskådlig framtid förstå varför.


Macpro är annonsfri för att göra din läsupplevelse bättre.
Läs mer här

© 2004 - 2017 Joacim Melin