2011-01-21
Nyhet

Varför Schmidt fick foten från VD-stolen

Att Eric Schmidt fick foten från Google anser många var en tidsfråga. Han har suttit i tio år, vilket är en exceptionellt lång tid för en VD i ett IT-bolag som Google. Frågan är inte om han fått sparken, utan snarare varför?

Det finns flera teorier om detta. Hans uttalanden om hur Google hanterar information som rör gemene mans privatliv har upprört många och han har kommunicerat ut en bild som säger att Google struntar i vad vi tycker, vi ska bara lita på dom och inte tänka mer på det.

Från lösenord till folks trådlösa nätverk (oops…?), till bilder människors hem, till analyser av e-post, sökresultat, hur vi använder våra Android-telefoner, hur vi surfar via Chrome, hur vi chattar via Google Talk, var vi surfar när vi använder Googles publika DNS:er, vilka annonser vi klickar på och vad vi tittar på via Youtube. Det finns som synes gott om exempel på hur Google med varierande mått av tvång och våld tar sig in i gemene mans liv vare sig vi vill det eller inte.

I USA har kundernas åsikter sällan något att göra med om en VD får gå eller inte så länge börsen, oftast investerare av olika slag, anser att aktiens värde är högt nog, vilket indirekt är ett resultat av att så länge intäkterna inte försämras så sitter VD säkert oavsett vad kunderna tycker. Nu är ju investerare i princip aldrig riktigt nöjda men ska man tro Horace Dediu på utmärkta bloggen Asymco så beror Googles petning av Eric Schmidt från VD-stolen att företagets börsvärde, som i normala fall borde göra vilken samling investerare som helst hyfsat nöjda, inte utvecklats bra nog.

Och Eric Schmidts olycka i det här fallet är att om man som Horace Dediu på Asymco lägger Apples börskurs ovanpå Googles så ser man att de två företagens börskurser i princip följts åt fram tills att Apple lanserade iPhone.

Givetvis hade det ju varit önskvärt för Schmidt att Google kunde göra som Apple och lansera en telefon och vips så skulle företagets börskurs göra ett jätteskutt uppåt men det skuttet hände aldrig, mycket beroende på att Google inte tillverkar egna telefoner, och att Android inte bidrar med några direkta intäkter för Google utan endast indirekta dito genom annonsintäkter och integrationen med Googles alla webbtjänster:

Visst, Googles börkurs har vuxit med över 241 procent sedan 2005, men Apples har å sin sida vuxit över 888 procent på samma tid.

Ett annat problem som Horace Dediu identifierar i sin artikel är att börskursens ganska lugna lunkande de senaste åren har med att göra hur Google utvecklar sin produktportfölj.

Man ska inte glömma att Google i första hand är ett företag som förmedlar annonsplatser. Sökmotorn, gratis e-posttjänster, webbläsare, Android, Google TV med mera, är några av de försök Google gör att hela tiden dels samla in data om oss som använder deras produkter, och på så sätt bli allt mer träffsäkrare i sitt sätt att visa annonser för oss som gör att Googles annonsörer, och därmed Google själva, tjänar mer pengar. Detta är vad Googles kärnverksamhet är, varken mer eller mindre.

Googles marknadsandel när det gäller sökmotortrafik (cirka 90 procent) och annonser är obestridligt bra, nästan löjligt bra, men vad kommer då efter det? Vad är Googles nästa stora grej?

Horace Dediu:

But even a defensive posture is not sufficient for management change. What I think is the most serious failure is that for the past five years Google has not addressed the possibility of search itself becoming commoditized. Social media and app economies are asymmetric to search. They make money in different ways and appear to be less efficient or effective means to reach users, but they are growing. Facebook has overtaken Google in terms of page views and apps are a new interaction model for cloud-based content that does away with the indexing model Google champions.

Med andra ord: Apple har spöat Google på telefonmarknaden, Facebook har spöat Google när det gäller sociala medier och sidvisningar och precis som Horace Dediu säger så tror jag att Android och Chrome är tillräckliga medel för att hålla börskursen uppe, inte utveckla den. Googles försök till att utveckla nya produkter, Wave är ett bra exempel och Google TV likaså, har floppat stenhårt.

Google gör för mycket. Jag får statusmail var och varannan dag från Google för tjänster jag inte visste att jag registrerat mig på. Kanske hette de något annat när jag registerade mig där och jag har sedan dess glömt bort det, vad vet jag. Googles tjänsteflora börjar påminna allt mer om IBM:s Tivoli, en produktfamilj som är så stor och oöversiktlig så om du frågar fem personer om vad Tivoli egentligen är så får du fem olika svar.

En del av Googles problem ligger i hur Google närmar sig marknaden. Å ena sidan kan de arbeta med en tjänst eller en mjukvara i princip helt öppet, Gmail var i betaläge väldigt länge och utvecklades organiskt. Å andra sidan kan de sätta igång med att digitalisera tidningar och böcker utan att ens prata med de som publicerat dem, eller i fallet Google TV, bygga hela produkten, skriva avtal med Sony och Logitech om användandet av Googles programvara som driver Google TV, och sedan när det börjat skrikas högt nog från TV-bolagen sätta sig och börja förhandla.

Google är inte vana vid att förhandla. De gör som de vill.

Jämför med hur Apple närmat sig musikindustrin, filmindustrin och TV-bolagen. Man visar en plattform, sätter sig direkt vid förhandlingsbordet och förklarar i detalj varför alla kommer att tjäna pengar på Apple TV, iTunes, med mera. De som inte vill vara med är det inte, och vill ingen vara med så lägger Apple sina planer på hyllan. Apple å sin sida ser också till att de väldigt sällan är beroende av en tredje part för att nå framgång, och om de är beroende av en tredje part så ser de till att den parten är samarbetsvillig ut i fingerspetsarna. Apple kan anklagas för att vara arroganta, dominerande och kontrollerande. Men Google står verkligen inte långt efter i samtliga tre kategorierna.

Googles problem är att de tjänster som Google tagit fram, och som omvärlden i sin tur vill använda, är gratis. Google har inga direkta intäkter från dessa produkter utan allt bygger på att Googles tjänster och produkter får visa upp de annonser som Google sålt plats för. En förlängning av det problemet är att annonser är just något som allt färre klickar på. Och klickar vi inte, tjänar Google inga pengar.

Vilka utmaningar väntar då Larry Page?

Google needs to become a tight ship where products are not pushed out of the door without really careful examination of their value both to the company and to customers. I spoke last week to someone who has worked for all of Microsoft, Apple and Google (though presently working for none of them), who noted that unlike the other two companies, in Google the attitude is that “it’s software on the web. If you get it wrong, then you just roll it back to how it was before.”

Such a laissez-faire attitude won’t work once you get bigger, as the Buzz example shows.

Fragmenteringen av Android har varenda kotte i branschen vrålat sig hesa om. Men från Googles håll finns inte ens en antydan till att vilja städa upp röran utan det är telefontillverkarnas problem.

Jag har tidigare skrivit om hur det hos Google saknas en järnhand likt den som finns i Apple när det gäller iOS, någon som driver utvecklingen framåt och får med sig telefontillverkarna. Google borde exempelvis se till att applikationer i Google Market endast får stödja Android 2.1 eller senare för att tvinga applikationsutvecklarna att ta sig i kragen. Och om utvecklarna gör det så tvingas också telefontillverkarna göra det för utan applikationer från Android Market får telefontillverkarna utveckla egna applikationer, som Sony Ericsson har för avsikt att göra när de vägrar nu uppgradera vissa modeller till senare versioner av Android än version 2.1, vilket jag tror att Sony Ericsson kommer att upptäcka blir både dyrt om omständigt och precis den typen av strategi som förvisade in företaget på mobilmarknadens bakgator till förmån för exempelvis Apple.

Google har redan blivit det nya Microsoft, och Microsoft har blivit det nya IBM. Frågan är vad som hänt om tio år: har Facebook blivit det nya Google? Eller Apple? IBM, Microsoft och Google har en speciell sak gemensamt, och det är att alla tre (1973, 1998 och 2010) har anklagats för och senare dragits inför skranket anklagade för att bedriva monopol och stänga ute konkurrensen. IBM fälldes, och så också Microsoft. Google, inte fällda ännu, lär få sig en dagsedel de sent ska glömma av EU-kommisionen och om historien är något att lära av så har Google efter en sådan dom bara en väg att gå, och det är sidledes, från innovation till förvaltning.

Ett stort problem för Google är också deras självbild. De ser sig själva som goda, som pålitliga och inte som alla andra företag. Omvärlden skriker monopolister, börjar känna sig oroliga över hur mycket företaget egentligen vet om oss och istället för att välkomnas med öppna armar in i varje bransch de ger sig in i, möts de av en hagelbössa i dörren eftersom de inte knackat på utan istället helt sonika sparkat in dörren.

Kanske kan VD-bytet andas nytt liv i Googles innovationsanda, och kanske kan företaget återgå till att skapa nya intressanta lösningar som inte nödvändigtvis kränker folks privatliv eller bidrar till att Google ytterligare bygger på stämpeln som en icke-dömd monopolist.

Eric Schmidt då? Han kan dra sig tillbaka närhelst han önskar och om han inte vill pensionera sig kan han sätta sig i princip i vilken styrelse som helst. Hans misstag, tror jag, var inte hur han byggde Google, utan att han precis som de flesta andra i hans position förr eller senare slutade drivas av en vilja att förbättra något som inte fungerade bra nog, i Googles fall sökningar på Internet, och istället började ägna sig åt att ägna krypskytte på konkurrenterna för att upprätthålla det som redan byggts upp.

Ungefär som när ett hockeylag backar hem i början av tredje perioden för att bevaka en ledning. En strategi som aldrig lyckas.



© 2018 Omsoc Publishing AB