2011-07-14
Retro

Historien om NeXT – Vad som komma skulle

Denna artikel är tidigare publicerad i Macpro Magazine. Köp eller prenumerera idag du också!

Kunde skaparen av Macintosh upprepa sin succé? Det var frågan på allas läppar när Steve Jobs, utsparkad från företaget han grundade, åter igen klev upp på scenen och lanserade “den sista dator du någonsin behöver köpa”, som han uttryckte det. Eller skulle det bli den sista dator han någonsin satte sin stämpel på?

Året är 1984. Steve Jobs presenterar Macintosh, datorn som efter fem års utvecklingsarbete skulle förändra världen. Jobs är på topp, Apple tycks inte kunna misslyckas efter den gigantiska succén med Apple II. Omfattningen av Lisas, Macintosh:s “storasyster”, misslyckande är ännu inte känt för omvärlden och den 24:e Januari stod Steve Jobs på scenen och läste de berömda raderna ur Bob Dylans “The times they are a changing”.

Bakom kulisserna hade Jobs inte bara kört vettet ur teamet bakom Macintosh, utan också lyckats göra sig ovän med i princip hela styrelsen och många av Apples anställda som han i jakten på nästa succé trampat på, klivit över eller bara knuffat åt sidan. Ingenting fick stoppa honom, han ville inte bli känd som ett “one hit wonder” som inte kunde upprepa framgångarna med Apple II – en dator som han egentligen inte bidrog särskilt mycket till.

Och tur var väl det, med tanke på hur den första Macintoshdatorn var utrustad. Eller snarare, inte utrustad. Macintosh led av för lite minne, för lite kraft, för få programvaror, och alldeles för få tillbehör. Av det ursprungliga teamet bakom Macintosh var det få som nu kunde frambringa samma energi som de hade under utvecklingsarbetet av den lilla kultdatorn. Och när de inte kunde leverera tillbehör, programvaror och annat som behövdes för att få ytterligare fart på försäljningen av Macintosh fick någon bära hundhuvudet.

Sak samma om det var en av företagets grundare och dito enskilt största aktieägare. Det tog hela 74 dagar för Apple att sälja 50.000 Macintosh. En tiondel av vad Jobs och Apple hade förutspått.

Jobs, som nu började landa efter att ha varit hög som ett hus på de inbillade framgångarna med Macintosh (ingen vågade först tala om för honom hur dåligt maskinen egentligen sålde), började ana att hans position på Apple inte var så stark som den kunnat vara och försökte återta kontrollen av företaget. Hans första misstag var att informera alla högre chefer på Apple om sina planer lagom till att VD John Sculley satt sig på planet till Kina för en affärsresa. Jobs plan innebar nämligen inte bara att han skulle få makten över datorerna, han skulle också placeras som styrelseordförande för Apple. Jean-Louis Gassé, Steve Jobs ersättare som chef för Lisa/Macintosh-gruppen, kände givetvis ingen större lojalitet gentemot Jobs utan kontaktade omedelbart Apples advokat, Al Eisenstat. Denne kontaktade i sin tur Sculley som rosenrasande kastade sig på planet tillbaka till Cupertino.

Gassé visste det inte då men Jobs skulle få ge tillbaka i stor stil ett tiotal år senare.

Sculley konfronterade Jobs och skällde ut honom i tre timmar inför ledningsgruppen och styrelsen och bad sedan styrelsen rösta om vem som skulle leda företaget i framtiden. Styrelsen gav Sculley sitt fulla stöd.

Men Jobs var inte färdig där; nästa morgon körde han hem till Sculley och tog med honom på en långpromenad där han häpnadsväckande nog lyckades övertyga Sculley om att hans planer endast var för Apples bästa och att de inte hade något med Jobs personliga ambitioner inom Apple att göra.

Men Jobs visade sin sanna karaktär senare samma dag då han samlade en rad chefer och andra lojala anställda i sitt hem – det numera rivna Jackling House – och diskuterade strategier för att få honom tillbaka som chef för produktgruppen SuperMicro, som de sammanslagna teamen bakom Macintosh och Lisa nu hette.

I slutet av mötet dök Mike Markkula upp. Markkula, en av Apples tidiga investerare och under en period också företagets VD, var dock mindre imponerad av Jobs planer och kastade sig även han på telefonen för att varna Sculley för vad som var på gång.

Sculleys tålamod med Jobs var nu helt utplånat och med styrelsens stöd fråntogs Jobs all makt på Apple. Styrelsen meddelade Jobs att han fick stanna på Apple, men han hade inga formella arbetsuppgifter och inget inflytande. Marknadschefen Mike Murray blev orolig för Jobs och försökte få tag i honom. När Murray inte lyckades få tag i Jobs åkte han hem till Jobs och fann honom gråtandes på en madrass. Jobs var helt förkrossad och verkade inte förstå vad han ställt till med.

Jobs skickade sig själv på en PR-turné till Europa för att försöka öka försäljningen av Macintosh och senare åkte han också till Ryssland för att marknadsföra Apple II och i Maj 1985 var Jobs åter tillbaka på Apple efter sitt resande och upptäckte att hans kontor och sekreterare flyttats till en i övrigt tom byggnad på legendariska Bandley Drive, där Apples tidiga högkvarter fanns, utanför Apples campus.

Jobs var förvisad från Apple, företaget han grundat. Efter att han kontaktat var och en i styrelsen och gett dem sitt hemnummer och gjort sig så tillgänglig han bara kunde, satte sig Steve Jobs ner och väntade på att någon skulle kontakta honom. Men det kom inga samtal och det kom inga besök. Hans intrigerande, hans hänsynslösa utskällningar och förolämpningar hade förpassat den egocentriske och temperamentsfulle Jobs till den plats där han inte kunde störa, eller förstöra, någon eller något. Jobs gav sitt nya kontor smeknamnet “Sibirien” och slutade efter en kort tid helt enkelt komma till jobbet. Senare har Jobs beskrivit det som då hände på Apple som det bästa som kunde hända honom, även om han inte såg på det riktigt på det sättet när det väl hände.

Den 12:e September 1985 var Jobs inte helt säker på vad han skulle göra härnäst i sitt liv. Men vad det än var han skulle göra, så var det inte på Apple han skulle göra det. På ett styrelsemöte samma dag meddelade Jobs till en chockad styrelse att han lämnade Apple för att starta ett nytt datorföretag. Företagsledningen och flera tunga investerare var livrädda för att Apples aktiekurs skulle sjunka som en sten om nyheten läckte ut att Jobs lämnade Apple för en startup.

Mannen som Apples styrelse lagt ansvaret för Lisas misslyckande och Macintosh svaga försäljning på, hade i ett ögonblick förvandlats till ett hot gentemot företaget han grundat och den ende som inte såg ett allvarligt problem, vare sig affärsmässigt eller PR-mässigt i att Jobs lämnade Apple, var John Sculley som fortfarande var indirekt bakbunden av den makt som Jobs i och med sitt ägande hade över Apple.

Styrelsen försökte gjuta olja på vågorna och föreslog att Apple skulle investera i det nya företag som Jobs planerade att starta, och kanske till och med marknadsföra produkterna under Apples varumärke? Jobs svarade att han skulle fundera på saken, och lämnade sedan Apples campus. Han satte inte sin fot där igen på över tio år.

NeXT

Man kan sannerligen ha åsikter om Applestyrelsens hycklande, att å ena sidan inte vilja ha Jobs aktiv i företaget, men å andra sidan gärna skörda frukterna av hans arbete utanför Apple om det skulle visa sig värdefullt.

Jobs, å sin sida, hade inte legat på latsidan under de sista månaderna på Apple och dagen efter mötet med styrelsen, fredagen den 13:e September 1985 (ett datum som omöjligen kan ha varit en slump i det här sammanhanget), slutade fem nyckelpersoner på
Apple och blev tillsammans med Jobs grundare i NeXT, som det ännu odöpta företaget senare skulle heta.

Jobs skickade en lista över anställda han skulle ta med sig från Apple till John Sculley tillsammans med sin egen avskedsansökan, som han givetvis redan läckt till pressen. Grundarna av det nya företaget sammanstrålade senare hemma hos Jobs över middag. Intressant nog var flera av dem fortfarande anställda på Apple, och det var fortfarande inte klart exakt vad NeXT skulle syssla med, utöver att det skulle vara ett företag verksamt inom datorindustrin.

Sju miljoner dollar kom ur Jobs egen ficka för att starta företaget och efter diskussioner började planen för vad NeXT skulle syssla med klarna allt mer. Jobs och hans kollegor började med att rekrytera programmerare som fick i uppdrag att skapa en ny utvecklingsmiljö som skulle köras ovanpå ett annat operativsystem. Den nya utvecklingsmiljön skulle vara helt objektorienterad och Jobs hade också klara önskemål om att inkludera andra finesser som tidigare endast fanns på dyra arbetsstationer, exempelvis ett modernt och initutivt användargränssnitt och multitasking, vilket Macintosh fortfarande inte hade. Efter en middag där Jobs hade lovat nobelpristagaren Paul Berg en kraftfull dator med en överkomlig prislapp började planen så smått materialisera sig: NeXT skulle bygga datorer för utbildningssektorn, kraftfulla arbetsstationer som skulle ha en tillräckligt låg prislapp så skolor, universitet och högskolor skulle ha råd att köpa dem i drivor.

Att skapa ett nytt operativsystem var dock inte högst upp på Jobs agenda, men efter att ha utvärderat SunOS (senare Solaris) och andra Unixvarianter bestämde sig Jobs och hans kollegor att det enda rätta var att utveckla ett eget. Jobs hade också lärt sig läxan från Macintosh och såg till att flera av de program som de nu rekryterade utvecklarna från Apple hade skrivit, porterades från MacOs till det nya operativsystemet, som fick namnet NeXTSTEP. Utvecklarnas avtal med Apple innebar att deras program ägdes av dem själva och inte av Apple vilket gjorde att exempelvis MacWrite blev WriteNow på NeXTSTEP.

Efter att Jobs rekryterat Avie Tevanian, en av de ledande utvecklarna av Mach-kärnan, inleddes arbetet att bygga NeXTSTEP runt Mach, en mikrokärna som förlitar sig på externa program för att hantera funktioner i operativsystemet. Detta är i rak kontrast till hur Linux senare utvecklades där betydligt fler funktioner byggts in i kärnan. Kopplingen till BSD Unix fanns också sedan länge då Carnegie Mellon-universitetet, där Mach-kärnan initialt utvecklats, hade porterat större delen av BSD Unix för att fungera med Mach. Redan där sattes alltså en av de fundamentala grunderna i det Mac OS X som vi använder idag.

Bygger man ett operativsystem så måste man också ha något att köra det på. Och inte nog med att hårdvaran skulle tas fram så snabbt som möjligt, den skulle också vara vansinnigt kraftfull. NeXT växte nu allt mer i takt med att även hårdvaruutvecklare rekryterades. Efter att ha tittat på ARM, MIPS och SPARC-processorerna blev NeXT sugna på att använda Motorolas kommande RISC-processor, 88000, men då den ännu inte var tillgänglig på marknaden valde Jobs och hans folk att använda sig av en redan bekant processorarkitektur, 680×0-serien. Samma processorfamilj som Apple använde i sina Macintosh-datorer.

Givetvis började Apple undra vad som pågick borta hos NeXT. Med så många före-detta Apple-utvecklare nu under NeXT:s paraply och med en dator som, åtminstone för en utomstående, började likna en Macintosh allt mer gjorde Apple vad de under 80- och 90-talet gjorde allt för ofta: de stämde ännu en av sina konkurrenter. Apple menade att NeXT hade stulit Apples teknik och idéer. Apple kunde dock inte visa exakt vad NeXT hade stulit och då Apple hade det tungt som det var med en vikande försäljning blev det juridiska käbblet företagen emellan ett PR-mässigt fiasko för Apple.

Tvisten gjordes upp utanför domstol och i avtalet kom de överens om att NeXT inte fick konkurrera med Macintosh, vilket begränsade marknaden för NeXT:s datorer till marknader där Macintosh inte användes.

Under 1986 och 1987 fortsatte arbetet med NeXTSTEP. För att kunna skapa ett objektorienterat operativsystem krävdes en objektorienterad utvecklingsmiljö. C++ var av någon anledning inte vad de letade efter utan istället valde NeXT att använda Objective-C, återigen ett val som än idag påverkar utvecklare inte bara för Mac OS X utan också för iOS.

Jobs planer för NeXTSTEP stod inte de han en gång i tiden hade för Macintosh långt efter. Han krävde att det som visades på skärmen också skulle vara exakt det som landade på pappret när användaren skrev ut ett dokument. Macintosh-metoden med Quickdraw och PostScript kunde de inte använda så NeXT bestämde sig för att, med Adobes stöd, portera PostScript till NeXTSTEP och därmed skapa Display PostScript.

Jobs verkade till en början inte ha lärt sig mycket av hur man ledde och motiverade sin personal, men han hade lärt sig att lyssna och reste runt och pratade med universitet om vilken typ av dator de behövde för att kunna bedriva ännu bättre undervisning. Han reste till Japan och studerade robotteknik och tillverkning. Jobs själv sade vid flera tillfällen att han försökte vara en bättre och mer medveten chef än han varit på Apple. Personal som senare slutat på NeXT berättade att Jobs ljugit för dem och kört över dem gång efter annan, men de ville i media inte gå ut med sina namn då de ändå ville arbeta med Jobs igen. Varför? “Han gör världens bästa datorer”.

Susan Kare, som stod bakom det grafiska gränssnittet i MacOS, anlitades för att utforma färgschemat och grafiska element i NeXTSTEP.

I slutet på 1987 började NeXTSTEP närma sig någon form av produktionsstatus. Det grafiska gränssnittet var fortfarande långt ifrån färdigt men redan här fanns tecken på det som komma skulle. NeXTSTEP:s dockningsrad, återigen något vi också ser i dagens Mac OS X, blev den centrala platsen för hur en användare kom åt sina filer, startade program och så vidare. Display PostScript gjorde det också möjligt att ikoner och grafik visades med för den här tiden extremt hög skärpa och detaljrikedom, något som varken MacOS eller Windows var ens i närheten av. Jobs var även den här gången besatt av det visuella. Han hyrde in den legendariske formgivaren Paul Rand för att till en kostnad av 100.000 dollar designa logotypen för företaget, precis som IBM gjort några år tidigare fast till en tiondel av priset.

Logotypen är vid sidan av NeXTcube också de två starkast bestående visuella intryck företaget lämnade efter sig. Rand till och med döpte om företaget från Next till NeXT där ’e’ stod för ”education”.

Ett av de första misstagen som NeXT gjorde var att använda sig av magnetoptiska flyttbara hårddiskar istället för vanliga hårddiskar, som då bedömdes som för dyra. NeXT behövde hålla kostnaderna nere och en hårddisk som rymde hundratals megabyte (NeXTSTEP tog ensamt upp drygt 200 megabyte, vilket var enormt mycket på den tiden) så föll valet istället på MO-skivor. NeXT var det första företaget som använde sig av den här typen av lagringsteknik i en serieproducerad dator och tog därmed också en enorm risk, som senare visade sig bli ganska kostsam för företaget.

Den nu legendariska kubformade NeXTcube designades av Frog, samma designbyrå som utformade den första Macintosh-datorn åt Apple och i Oktober 1988 visades den för första gången i New York. NeXTSTEP version 0.9 blev versionen som medföljde NeXTcube som nu började skickas ut i begränsade upplagor till några av de tänkta kunderna som exempelvis universitet och förlag.

NeXTcube började levereras i större upplagor först 1990 med en Motorola 68040-processor och med 16-64 megabyte internminne. NeXT levererade senare också instickskortet NeXTdimension, i princip ett gigantiskt grafikkort, baserade på Intels i860-processor vilken erbjöd 32-bitars PostScript med färggrafik och för den tiden avancerade videofunktioner. Ett annat instickskort som aldrig riktigt nådde marknaden (mellan fem och 20 stycken hann tillverkas) var Nitro, ett acceleratorkort som ersatte standardprocessorn, en 25- eller 33 megahertz Motorola 68040 med en 40 megahertz-version av samma processor.

Ett typiskt spår av Jobs var också NeXTcubes möjlighet att spela in och upp ljud i “cd-kvalitet”. Vid det här laget hade NeXT i princip gjort slut på de sju miljoner dollar som Jobs initialt investerade i bolaget och han och ekonomichefen Susan Barnes började nu träffa investerare på löpande band. Att få fram mer pengar till ett bolag som innan det ens hade fått ut produkt på marknaden, inte hade några kunder och redan gjort av med sju miljoner dollar visade sig dock svårt. Jobs kunde själv stoppa in mer pengar men det skulle se dåligt ut inför andra investerare.

Men om det var en läxa Jobs lärt sig från Apple så var det att inte släppa mer kontroll över företaget än nödvändigt. Ross Perot, Carnegie Mellon-universitetet och senare företag som Canon (som senare investerade 100 miljoner dollar i bolaget och samtidigt dödade Canon Cat, Macintosh-grundaren Jef Raskins skapelse efter att han i vredesmod lämnat Apple), och Sun Microsystems investerade alla till slut i NeXT, men Jobs såg alltid till att hans andel i bolaget aldrig blev mindre än 51 procent. I slutet på 80-talet licensierade IBM NeXTSTEP som en potentiell ersättare till OS/2 för 65 miljoner dollar.

Ross Perot, miljardären från Texas, blev dess andre störste aktieägare efter att ha sett ett program på TV, The Innovators, om unga entreprenörer där Steve Jobs var en av de personer som profilerades. En unik egenskap hos Perot, som imponerade på de närmare 100 anställda på NeXT, var han efter ett besök kom ihåg namnet på samtliga. En viss skillnad från Jobs som inte kunde bry sig mindre om andra än de smartaste och bästa på NeXT.

De första testerna i tidningar av NeXTcube fokuserade inte på mjukvaran och operativsystemet utan istället på hårdvaran, som led enormt av den långsamma MO-skivan, vars prestanda ungefär kan jämföras med att köra Mac OS X från en CD-ROM-skiva. 400 megabyte lagringsyta hade MO-skivan, vilket var mycket med den tidens mått mätt, och senare levererade också NeXT SCSI-hårddiskar på 1.4 alternativt 2.8 Gigabyte i senare versioner av NeXTcube.

De första testerna drog slutsatsen att det var mjukvarans fel att NeXTcube var så långsam och hyllade datorns design, den medföljande 17-tumsskärmen – med den enorma upplösningen 1120×832 pixlar och fyra gråskalor – och den medföljande laserskrivaren med upplösning på 400dpi som till ett betydligt lägre pris än konkurrenternas laserskrivare slog knock out. Hemligheten med skrivarens låga pris låg helt enkelt i att NeXTSTEP redan hade en motor för att hantera PostScript och därmed gjorde datorn det tunga jobbet när något skulle skrivas ut. Det kan jämföras med Apples första laserskrivare, LaserWriter, som lanserades tre år tidigare och som i princip var en Macintosh med en skrivare byggd omkring sig. Adobes PostScript var också inbyggt i skrivaren vilket drog upp behovet av processorkraft och därmed priset.

Apples LaserWriter, som då kostade närmare 7000 dollar, klarade för övrigt endast 300dpi och åtta sidor per minut. Men även om prislappen för skrivaren var helt enorm så var den utan tvekan den största katalysatorn tillsammans med Macintosh och PageMaker, DTP-programmet från Aldus för utvecklingen av datorstödd design och layout av tidningar.

Nåja, tillbaka till ämnet. NeXTcube hade egenskaper som ethernetanslutning (både kategori-2 och kategori-5) och en ruskigt snabb seriell koppling mellan dator och Next skrivare. NeXTcube hade också en digital signalprocessor (DSP) vilket gjorde att den kunde hantera den snabba kommunikationen med exempelvis skrivaren.

Allt såg således bra ut för Jobs. En ny dator, ett nytt operativsystem som tagits emot av en jublande publik. Pressen stod i kö för att hylla maskinen, medan konkurrenterna inte var lika förtjusta. Bill Gates lär på frågan om Microsoft inte skulle utveckla mjukvaror för NeXTSTEP ha svarat att han hellre hade urinerat på maskinen än att utveckla för den.

Jobs sprang på dåvarande VD:n på IBM, John Akers, och berättade om NeXTSTEP och Akers beordrade sin personal att undersöka NeXT och NeXTSTEP noga.

Men bortsett från det, vad kunde ha gått fel?

Repris

Massor, visade det sig. Efter alla ansträngningar Steve Jobs och hans personal lagt ner på att bygga en riktigt kraftfull dator för tidnings- och bokförlagen, för universitet och högskolor och för en marknad som då dominerades av Sun Microsystems och andra som tillverkade arbetsstationer för mer avancerade användare, så fanns det fortfarande problem. Det fanns i princip inga mjukvaror för NeXTSTEP, och även om det senare skulle dyka upp en hel del av den varan så var det ofta interna lösningar för företag som exempelvis aktiehandlare, oljebolag och polisen, som behövde en dator och ett operativsystem som kunde hantera stora mängder visuell data och presentera denna på ett snabbt och smakfullt sätt.

Datorn som Jobs menade pekade ut vad framtiden skulle innehålla (något han fick rätt i) dök upp på marknaden med en prislapp som var så hög så att den kanske största tilltänkta kunden, universitet och högskolor, inte hade råd med den. Den initiala prislappen för de förhandskunder som utsågs för att testa maskinen låg på drygt 6000 dollar, en imponerande prislapp i sig då den magnetoptiska enheten från Canon i NeXTcube kostade 6500 dollar styck om man ville köpa en på gatan, vilket vittnar om Jobs enorma styrka när det gäller förhandlingar med leverantörer. Men den höga prislappen bar tydliga spår från två andra projekt som Jobs styrt, nämligen Lisa och Macintosh, som båda var så löjligt dyra så få hade råd att köpa dem. Än värre blev det när NeXTCube till slut nådde marknaden; prislappen låg då på hela 10.000 dollar styck.

Jobs hade inte bara sin investering som vid lanseringen av NeXTcube hade vuxit till tolv miljoner dollar att tänka på, han hade också sitt rykte att bygga upp igen. Många som var kritiska till Jobs menade att framgången med Apple hade varit ren och skär tur och att Jobs egentligen inte var mer än en arrogant men samtidigt charmig person med stora talanger inom presentation och paketering. Han ville bevisa att det inte var sant, men när till och med The Wall Street Journals annonsavdelning svarade “varför bry sig?” när NeXT ville boka en annonsplats för lanseringen av NeXTcube så fanns redan där varningssignaler att något kanske inte stod helt rätt till.

Pengarna flödade knappast in till NeXT från kunderna. Investerarna däremot, fick öppna börsen gång efter annan. Jobs lät exempelvis bygga om hela byggnaden där NeXT hade sitt kontor – givetvis en av de dyraste byggnaderna i Silicon Valley – och investerade i dyra trägolv, exklusiva svindyra möbler, enorma kaktusplantor, exklusiva kylskåp där juice fanns att hämta för personalen. De robotar som satte samman NeXT:s datorer i företagets egna fabrik (ännu en kostsam läxa som Jobs inte gjorde om när han återvänt till Apple) målades i exakta nyanser av svart och grått, en procedur som återupprepades fyra gånger innan Jobs var nöjd. Eftersom fabriken, som var byggd för att tillverka 10.000 datorer i månaden endast byggde ett hundratal under samma period visade det sig att det skulle vara billigare att anställa människor som byggde datorerna för hand istället för med robotkraft. Omvärlden visste ännu inte hur stora problem NeXT hade med försäljningen eftersom bolaget inte var börsnoterat och därmed inte behövde redovisa sina siffror.

Privatlivet för Jobs verkade bestå av jobba, äta och sova. Han hade köpt det redan nu ganska nedgångna Jackling House i Kalifornien där han åt och sov. Emellanåt träffade han sin flickvän, Tina Redse, sedan två år men i övrigt gjorde han då ingenting annat än att arbeta. Han upptäckte att han hade en biologisk syster, Mona Simpson, som hade gjort succé med sin första bok Anywhere but Here och de byggde snabbt en nära relation till varandra. Hennes uppföljare, ”A Regular Guy”, visade sig senare handla om Jobs och de två syskonens relation försämrades.

Jobs relation med John Sculley var frostig och även om Sculley ringde upp och gratulerade Jobs när de första NeXT-datorerna lämnade fabriken så var samtalet enligt Jobs “artigt”. Jobs uppvisade onekligen en större mogenhet, eller så hade han blivit bättre på att låtsas vara just mogen. Oavsett vad så förstod han säkerligen att om han skulle leda ett företag som skulle göra affärer med universitet, högskolor och företag så krävdes det att han antog en mognare och mer seriös profil. Att Jobs tog NeXT på allvar råder det så här i efterhand ingen tvekan om. Bilder på honom i kostym och slips vittnar om en Jobs som försökte framställa sig som mer av en affärsman, men som vi idag vet är kostym och slips det sista Steve Jobs kan associeras med.

Om man ska dra en parallell till Macintosh så kan man tydligt se att Macintosh överlevde de första åren tack vare Apples fortsatt goda intäkter från Apple II. Hade NeXT haft sin egna Apple II så hade NeXTcube och senare NeXTStation kanske överlevt, men nu hade NeXT ingenting att falla tillbaka på. En del av den tänkta marknaden, avancerade arbetsstationer, hade det tufft intäktsmässigt. Företag som IBM, Apollo, Sun och HP slogs med NeXT om de 2,5 miljarder dollar som marknaden beräknades bestå av i skiftet mellan 1980- och 1990-talet. Och intäkterna minskade i takt med att persondatorn, alltså PC och Macintosh, tog över allt mer. Konkurrenterna hade dessutom gott om tid på sig att ta fram alternativ som kunde möta NeXTcube på marknaden. De hade dessutom två andra vapen som NeXT saknade: befintliga kunder och möjlighet att ge rejäla rabatter för att behålla dem.

En annan parallell som man kan dra till Macintosh (och även Lisa) är den initiala avsaknaden av en färgskärm, något som blev en liten belastning för NeXT och som tvingade Jobs att snabbt lova att det var på gång. Detta materialiserade sig senare som NeXTDimension, ett kraftfullt videokort med stöd för 32-bitars färggrafik.

Några mjukvaruleverantörer hakade ändå på NeXTSTEP. Lotus släppte sitt då marknadsledande kalkylprogram Lotus 1-2-3 till NeXTSTEP och Adobe började arbeta med flera program för operativsystemet. Och det höga priset till trots fanns det universitet som satsade på NeXTcube och NeXTSTEP.

Att vända blad

1991 fick Jobs och hans mannar delvis erkänna sig besegrade och övergav den magnetoptiska skivan till förmån för en vanlig hårddisk. De introducerade också en ny modell av arbetsstation, en NeXTStation. Den innehöll en rad förbättringar, där den största också var en av de enklare: en diskettstation så folk enkelt kunde utbyta information bland annat. Detta var ju något nätverksporten var tänkt att hjälpa till med, men NeXT hade helt klart överskattat hur många som faktiskt skulle använda den – ännu ett exempel på hur Jobs varit för tidigt ute. NeXTStation sålde betydligt bättre, delvis tack vare möjligheten till färggrafik, delvis på grund av en lägre prislapp (4995 dollar för den monokroma versionen, 7995 dollar för färgversionen). Vid det här laget hade NeXT i princip gjort slut på 247 miljoner dollar, pengar som investerare stoppat in i bolaget.

Utöver det ingick Sun Microsystems ett avtal med NeXT om att portera NeXTSTEP:s grafiska miljö till Solaris. Sun Microsystems såg detta som ett sätt att möta Microsofts kommande operativsystem “Cario” rakt på och NeXT:s projekt med Sun Microsystems resulterade senare i produkten OPENSTEP. Sun Microsystems å sin sida tappade snabbt intresset för OPENSTEP när de insåg att Cario aldrig blev vad Microsoft lovade och övergick istället till att arbeta med Java. Galet nog blev OPENSTEP för Windows NeXT:s riktigt stora försäljningsframgång.

Men om NeXT hade det trögt så blommade privatlivet för Jobs. När Jobs för första gången fick syn på sin blivande fru höll han tal på Stanforduniversitet.

Jobs, som sällan kommer av sig, tappade helt tråden när han fick syn på en kvinna som satt på första raden och log från öra till öra. Efter att han lyckats ta sig igenom sitt tal stod han på parkeringsplatsen vid sin bil och såg Powell på andra sidan parkeringen och efter att ha frågat sig själv om han hellre skulle tillbringa kvällen i ett affärsmöte eller med den blonda kvinnan han sett i publiken sprang han över parkeringsplatsen och frågade Powell om hon ville äta middag med honom. Vad Jobs då inte visste var att Powell, som tidigare arbetat på det nu ökända företaget Goldman Sachs, enligt uppgift sagt till sin rumskompis på Stanford att hon ville gifta sig med en miljonär från Silicon Valley. Jobs och Powell blev senare sambos och efter det följde barn och giftermål.

Trots att framgångarna nu sakta började komma för NeXT så hade investerarna tröttnat. Ross Perot hade sålt sin andel och Jobs upprepade på sätt och vis sitt uppförande från sin sista tid på Apple och hade i princip upphört att komma till jobbet och verkade mest hänga på Pixar istället. Spekulationerna i media gick vilda över hur många dagar, eller veckor, NeXT hade kvar innan pengarna skulle ta slut. Framgångarna med Pixar och deras första långfilm, Toy Story, och det blommande förhållandet med Laurene Powell var betydligt roligare sysselsättningar för Jobs än att sitta på NeXT och räkna ner till att företaget gick i konkurs. Han övervägde vid ett tillfälle att lämna över kontrollen av företaget till Canon, som investerat ytterligare 30 miljoner dollar utöver de 100 miljoner de redan stoppat in i bolaget.

I början på 90-talet hade flera av grundarna på NeXT tröttnat och antingen slutat eller fått sparken. Bud Tribble och Susan Barnes, båda från Apple och som varit med sedan starten på NeXT sade båda upp sig och fick uppleva Jobs från sin sämre sida där han såg till att båda skars av från företaget i samma ögonblick som de lämnat in sitt skriftliga uppsägningsbesked.

Ytterligare tre höga chefer lämnade bolaget inom loppet av några veckor och Jobs lär på ett möte ha sagt att ”alla på bolaget kan sluta, förutom jag”. Moralen var låg och inte blev det bättre av att Theo Webgrans, ansvarig för NeXT:s försäljning i Europa, ägnat sig åt tvivelaktiga aktiviteter för att få försäljningssiffrorna att se högre ut än vad de egentligen var. Enkelt beskrivet hade han sålt fler maskiner till återförsäljarna än de i sin tur egentligen kunde sälja till slutkunderna, vilket gjorde att NeXT kunde rapportera höga försäljningssiffror, men återförsäljarna satt där med maskiner de inte kunde bli av med.

Jobs sparkade inom kort Webgrans och större delen av den europeiska försäljningsorganisationen och det europeiska huvudkontoret, som låg på den franska rivieran och som bekostats med pengarna som kom från de påstådda försäljningsframgångarrna i Europa, stängdes omedelbart. Nytt folk rekryterades för att representera NeXT i Europa och de blev omedelbart sittandes med miljontals dollar i inventarier som ingen visste var de fanns. Jobs undvek att driva någon juridisk process mot de tidigare cheferna av rädsla för dålig PR.

Jobs insåg att han måste göra något för att rädda bolaget och meddelade att NeXT skulle börsnoteras någon gång under 1992 eller 1993. Moralen gick upp i taket då de anställda hoppades på att kunna göra sig en hacka av sina optioner. NeXT meddelade också att de skulle släppa NeXTSTEP 486, en version för Intels 486-processor. NeXTSTEP 3.0 släpptes också med stöd för att hantera filer från DOS och Windows 3.0.

Fortfarande kostade hårdvarutillverkningen mer än den smakade så Jobs manade på sina mannar att börja portera NexTSTEP till andra plattformar. MIPSD, PA-RISC, SPARC och x86 var de plattformar som NeXTSTEP började porteras till och effektivt blev detta också spiken i kistan för NeXT:s hårdvarutillverkning som lades ned 1993. De anställda gick från att vara 530 personer till 200, företaget flyttade till mer blygsamma lokaler och de svindyra inventarierna såldes på auktion. NeXT började nu sakta med säkert att göra vinst och Jobs hade medvind igen, inte bara där utan även på Pixar, som efter succén med Toy Story skulle börsnoteras och därmed göra Jobs till en miljardär. Jobs första dotter, som döpte datorfiaskot Lisa, började på Harvard och här kan man misstänka att Steve Jobs hade mognat och kanske lugnat ner sig lite.

Åtminstone på det privata planet. Affärsmässigt var han slugare än någonsin.

NeXT -> Apple

Ett annat företag som det inte gick så lysande för var Apple, som blödde ekonomiskt och som trots det ena utvecklingsprojektet efter det andra fortfarande inte hade en ersättare till MacOS, som redan 1996 var föråldrat. Copland var kodnamnet för det senaste försöket och ett av Apples största problem var att se till att alla de befintliga MacOS-programmen skulle fungera med det nya operativsystemet. De fick det aldrig att fungera och Apple var nu än mer piskat att ta fram ett nytt operativsystem som kunde konkurrera med Windows NT. In på scenen klev nu Steve Jobs som själv tog kontakt med Gil Ameli som då var styrelsemedlem på Apple under Michael Spindler, den senaste VD:n på Apple efter John Sculley som fick sparken efter att ha ägnat så mycket energi åt att organisera upp Apple i allt mindre interna enheter och sedan skapat en så komplicerad produktflora så ingen på Apple längre hade en komplett översikt över vad företaget egentligen tillverkade.

Jobs hade tydligt aldrig gett upp tanken på att återvända till Apple och började bearbeta Amelio på ett möte för aktieägare i Apple att tillsammans genomföra en kupp mot Michael Spindler, Sculleys efterträdare. “Det finns endast en person som kan motivera personalen och endast en person som kan få ordning på Apple”, sade Jobs till Amelio. Han talade om sig själv. Amelio blev en aning chockad och funderade inte mer på det, ett misstag han senare fick betala dyrt för i mer än ett avseende.

Gil Amelio var snart VD på Apple (en position han fick ha i exakt 101 dagar) och gav sin teknikchef Ellen Hancock order om att ta fram en lista över företag med operativsystem som Apple kunde köpa.

Efter att ha spenderat hundratals miljoner dollar på misslyckade försök var Apple helt enkelt tvungna att köpa ett annat operativsystem, och företaget som gjort det, och sedan anpassa det till sina egna behov.

Ingen trodde att Apple skulle köpa NeXT; alla odds pekade istället på att det var Jean-Louis Gassée (Jobs efterträdare som hårdvaruchef på Apple) och hans Be som skulle rädda Apple med sitt fenomenala operativsystem BeOS. Gassée hade låtit utveckla BeOS på PowerPC-plattformen och Be hade också sett till att BeOS gick att installera på Apples PowerBook-datorer, något som Apple till och med uppmuntrade till innan Jobs tog över. Gassée trodde sig ha affären i hamn och började pressa upp priset allt mer. Apple å sin sida började istället diskutera med Steve Jobs och hans NeXT.

Gassée krävde 200 miljoner dollar för Be och BeOS, och att han själv skulle bli chef över den nya divisionen på Apple som skulle hantera operativsystemet. Apple bjöd 50 miljoner.

Jobs, som tycktes ha en fingertoppskänsla som inte står någon annan långt efter, ringde Amelio och gav honom rådet att för Apples skull hålla sig borta från Gassée och BeOS. En månad senare pratade en NeXT-säljare vid namn Garret Rice med en av Ellen Hancocks experter och gav dem rådet att titta på NeXTSTEP som NeXT nu var i färd med att portera till PowerPC-plattformen. Hancock fick snabbt denna information presenterad för sig och den andra december 1996 satte sig Steve Jobs i ett möte med Ellen Hancock och Gil Amelio för att diskutera Apples framtid. Jobs demonstrerade NeXTSTEP och förklarade hur objektorienterad programmering skulle andas nytt liv i alla tredjepartsutvecklare för Macintosh och samtidigt dra till sig de så värdefulla företagskunderna till Apple, en marknad de aldrig riktigt haft en bra närvaro på.

Sju dagar senare träffades utvecklare från NeXT och Apple och började diskutera hur en övergång från MacOS till NeXTSTEP skulle kunna se ut och hur man skulle kunna bibehålla en bakåtkompatibilitet med MacOS för applikationsflorans skull.

Den 20:e December 1996 fick Jobs en tidig julklapp: Apple meddelade att de köpte NeXT för 427 miljoner dollar och att nästa version av MacOS skulle baseras på NeXTSTEP. Det höga priset avspeglade inte bara mognaden i NeXTSTEP utan också det faktum att NeXT nu hade flera utvecklingspartners och också avtal med flera av de stora namnen i branschen (IBM, Sun Microsystems, Canon, med flera). En annan detalj var att Jobs nu återvände till Apples campus för första gången på elva år som rådgivare där han skulle hjälpa till med övergången till NeXTSTEP. Hur det gick med den saken vet vi ju alla vid det här laget.

Efter att Jobs fått Amelio utsparkad satte han sig i sitt kontor och började arbeta. På en PC-laptop. Med OPENSTEP. En tydligare markering mot det gamla Apple kunde Jobs inte ha gjort, och det fungerade också som en tydlig signal till resten av företaget vad som komma skulle.


Macpro är annonsfri för att göra din läsupplevelse bättre.
Läs mer här

© 2004 - 2017 Joacim Melin