2012-01-28
Nyhet

Macintosh fyller 28

Under Superbowl XVIII den 22:a Januari 1984, var det dags för det tredje reklamavbrottet i årets stora final i amerikansk fotboll. Det var dags för Apple och den legendariska reklamfilmen ‘1984’.

Detta är inte bara det kanske största sportögonblicket under året i USA utan också årets högtid när det gäller påkostade reklamfilmer med tillhörande prislapp, vilket kan förklaras med 70-80 miljoner tittare som finalen har varje år. Detta år hade SuperBowl närmare 78 miljoner tittare och Apple kunde inte bett om en bättre chans att visa att de hade något nytt att komma med.

Reklamfilmen bar tydliga drag av George Orwells bok “1984”. Den visade en mörk framtid där storebror härskade och vi människor var viljelösa får som alla följde en ledare. En kvinna ville annorlunda, hon ville krossa diktaturen och visa att det fanns en annan väg att gå. Denna reklam är idag en av historiens mest omtalade, men den visade ingen produkt.

Allt vi fick veta var att Apple skulle släppa en ny dator den 24:e Januari 1984.

Reklamfilmen ‘1984’ var exakt en minut lång och regisserades av Ridley Scott, som med succén Alien och den oerhört vackra men inte fullt så framgångsrika Blade Runner i bagaget visste hur man regisserade deprimerande framtidsvisioner. Till en kostnad av 900 000 dollar, vilket då var en närmast oerhörd summa pengar för en reklamfilm. så sparades det inte på kulorna. Steve Jobs var givetvis mannen som såg till att hålla börsen vidöppen – då som senare i karriären var han av åsikten att form, design, foto och andra faktorer när det gällde formgivningen av en produkt och hur du marknadsförde den inte omfattades av några sparkrav utan skulle man lansera något nytt var det “all-in” som gällde, något han tog till närmast extrema nivåer under äventyret med NeXT.

“1984”, som reklamfilmen brukar kallas, skapade rubriker och det snackades om den inte bara direkt efteråt utan även än idag. Att Apples övriga ledning, efter att ha fått se den innan den sändes på TV, fick panik och försökte sälja visningsplatsen under reklamavbrottet på Super Bowl XVIII men misslyckades och tvingades sända den ändå, är kanske bara en charmig parantes i sammanhanget. 200 statister, flera stycken skinheads som hyrts in från Londons gator av Ridley Scott för 125 dollar per skinskalle och dag, letade under pauserna i inspelningen någon att spöa upp. Diskuskastaren Anya Major  blev hjältinnan i filmen och syntes några år senare i Elton John-videon “Nikita”, men det är en annan historia. ‘1984’ visades endast en gång till på TV, och det var på en liten lokal-TV-station ute någonstans i USA, en visning som krävdes för att ‘1984’ skulle få vara med och fajtas om fina reklampriser som den senare vann drösvis av.

‘Hello’

Efter att Apple levt gott på pengarna från Apple II-datorn hade företaget internt insett att dess dagar var räknade, även om den sålde som smör långt in på 80-talet i diverse uppgraderade format. Så Jobs satte igång och ledde utvecklingen av Lisa, en dator som innehåll ett grafiskt gränssnitt, en svart-vit skärm (med vit bakgrund, vilket givetvis retade gallfeber på hårdvaruutvecklarna), en mus och en helt ny typ av disketter som Apple själva utvecklat och som fungerade pinsamt dåligt. Lisa blev stor, tung, dyr och floppade. Med en prislapp på närmare 10 000 dollar vid lanseringen 1983 visade Lisa visserligen vägen framåt för resten av industrin med ideér (som ‘lånades’ av gänget på Xerox Parc, ett utvecklingslabb som den då dominerande tillverkaren av kopiatorer drev i Kalifornien), men mängden minne och processorkraften som krävdes gjorde Lisa dyr att tillverka och Apple har ju aldrig ryggat tillbaka för att ta ordentligt betalt så Lisa fick kosta. Och kosta gjorde den – 9995 dollar stycket, och det var alltså 1983 vi pratar om nu.

Macintosh

Jef Raskin med en modell av Canon Cat, datorn han byggde på sin plan för vad Macintosh skulle ha blivit.

Steve Jobs hade sparkats ut från Lisa-projektet redan 1982 då ingen ville jobba med honom längre, och han drev ett tag runt på Apples kontor och letade efter något annat att göra när han upptäckte ett projekt vid namn Macintosh som startats av Jef Raskin som började arbeta för Apple i samband med att Apple II släpptes.

Steve Jobs rekryterade honom personligen till att ansvara för dokumentation och testning av Apples produkter vilket gjorde honom till en viktig person inom organisationen. Efter att ha byggt upp Apples interna avdelning för dokumentation så ville han göra något annat och började fundera på hur en framtida datormodell från Apple kunde se ut. Raskin ville bygga en enkel, närmast minimalistisk dator som var enkel att använda och som skulle säljas till ett extremt lågt pris. Han ville inte ha någon datormus och ansåg att Motorola 68000-processorn, som redan satt i Lisa och som även senare kunde hittas i både Atari ST och Amiga 1000/500/2000, var alldeles för kraftfull och dyr. Mängden minne i Macintosh bedömde han skulle vara 64 kilobyte. Kort sagt, Macintosh skulle vara en enkel hemdator för folket, och med facit i hand totalt rakt emot vad Steve Jobs senare förvandlade den till.

För Macintosh var ett projekt som hela tiden levde på nåder. Gång efter annan fick Raskin gå till dåvarande VD:n på Apple, John Sculley, och be om mer pengar och tid för att få fram en produkt. Raskin undvek så gott det gick att dra till sig uppmärksamheten från Steve Jobs som vid den här tidpunkten, 1981, gjort sig omöjlig med resten av Apple då han meddelade att “Lisa var framtiden och alla som jobbar med Lisa är vinnare” och alla som arbetade med andra produkter, Apple II inkluderad, var “förlorare”.

Men så fick Jobs foten från Lisa-projektet och behövde något annat att syssla med. Och till slut så fann han Macintosh-projektet och började omedelbart lägga sig i hur projektet skulle drivas framåt. Raskins vision om en billig och enkel dator åkte ut genom fönstret, och trots att Raskin protesterade högljutt hos VD och resten av ledningen dröjde det inte länge förrän han lämnade projektet och Apple. Han fick till sist bygga sin Macintosh hos Canon, men då fick datorn istället namnet “Canon Cat” och den sålde, milt uttryckt, inget vidare.

Två saker hade Jef Raskin och Steve Jobs gemensamt. Det ena är att Jobs tog in åtskilliga miljoner i investeringspengar från Canon till NeXT (efter att Jobs lämnat Apple) som också byggde en egen serie datorer under namnet Object.station med en 486-processor från Intel och operativsytemet NeXTSTEP. Raskin och Jobs föll också offer för samma sjukdom, cancer i bukspottskörteln, fast Raskin avled redan 2005, blott ett år efter att ha fått sin diagnos. Jobs höll ut längre med hjälp av sin enorma förmögenhet och den bästa läkarvård som gick att uppbringa på planeten.

Med Raskin ur bilden förändrades Macintosh-projektet. Motorola 68000-processorn, samma som i Lisa, blev valet för Macintosh och precis som Lisa fick Macintosh också en svart-vit skärm med vit bakgrund och en mus. Att Jobs ville revanscherna sig för Lisa var inte svårt att räkna ut, men Jobs hade också lärt sig sin läxa och ville sätta priset lägre än för Lisa och samtidigt ta fram en dator som var snabbare än Lisa. Snart fick Jobs ambitiösa planer revideras en aning då internminnet, som fortfarande var dyrt, bestämdes till 128 kilobyte. Utvecklarna av Macintosh visste att detta var alldeles för lite och smög in expansionsmöjligheter i maskinen då de räknade med att priset på minneskretsar skulle sjunka med tiden och då kunde maskinen expanderas till 512 kilobyte. Året efter lanseringen började Apple erbjuda Macintosh med 512 kilobyte internminne och uppgraderade också befintliga Macintosh-maskiner till samma mängd om dess ägare önskade det.

Delar av Macintosh-teamet på Apple.

Macintosh var dock långt ifrån lika avancerad som Lisa. Den senare hade exempelvis flerprogramskörning och skyddat minne, två funktioner som Macintosh inte fick på allvar förrän Mac OS X lanserades 2001. Lisa hade även en inbyggd hårddisk, medan Macintosh fick klara sig med disketter. Lisa kunde dessutom expanderas till hela två megabyte internminne och hade också expansionsportar för instickskort. precis som i Apple II. Jobs, som vid den här tidpunkten hade en närmast jesusliknande uppfattning om sig själv, ansåg att expansionsplatser inte var elegant och såg till att de togs bort. Antalet portar på baksidan av Macintosh var minimalt och en inbyggd hårddisk i Macintosh var uteslutet eftersom det hade inneburit en inbyggd fläkt och det var, enligt Jobs, inte elegant. Någon port för en extern hårddisk fanns, givetvis, inte heller.

Att Macintosh lanserades som en dator för kontoret var också lite humoristiskt eftersom tangentbordet saknade numeriska tangenter längst ut till höger vilket närmast var standard på tangentbord på den tiden.

Valet av diskettstation är en intressant parantes i Macintosh-historien. Jobs ville att Macintosh skulle använda samma disketter som användes till Lisa, men de fungerade extremt dåligt och var dyra. Utvecklarna på Macintosh-teamet hade redan bestämt sig för att använda en ny typ av diskettstation från Sony som klarade av 3,5″-disketter, trots att Jobs förbjöd dem att ens prata med Sony. Representanter från Sony smögs in bakvägen på Apple och vid ett tillfälle fick en Sony-representant hastigt gömma sig i en städskrubb då Jobs var i annalkande. När Jobs senare upptäckte vad hans tekniker hade gjort insåg han för en gångs skull att de hade rätt och han hade fel, men den bättre diskettstationen kunde inte dölja det faktum att det begränsade internminnet i Macintosh gjorde maskinen extremt kastrerad. Att kopiera en diskett kunde ta bortåt 20 minuter och åtskilliga diskettbyten, och det gick heller inte att skapa längre textdokument då minnet inte räckte till, och innan Macintosh begåvades med 512 kilobyte internminne så var det också åtskilliga programideér som gick i stöpet då de helt enkelt inte fick plats i internminnet.

Fiasko

Apple (eller snarare Jobs) kallade Macintosh för “Insanely Great” och hans vågade estimat för hur många Macintosh-datorer som Apple skulle sälja var just vågade – 75000 datorer per månad lagom till julsäsongen hade Jobs lovat. I själva verket sålde Macintosh bra de första månaderna, närmare 70000 exemplar hade sålts fram till April 1984 och Apple ökade produktionen för att vara redo för den viktiga julförsäljningen samma år. Men lagom tills snön började falla och julgranar släpades in i hemmen i USA så rasade försäljningen av Macintosh ned till knappa 20000 exemplar per månad. Vid denna tidpunkt stod försäljningen av  Apple II för 70 procent av Apples intäkter.

Jobs hade ägnat större delen av 1984 med att åka runt och träffa kändisar som Mick Jagger och Sean Lennon (John Lennons son) för att dela ut Macintosh-datorer. Miljontals dollar lades på annonskampanjer och ett låneprogram där presumtiva kunder kunde låna hem en Macintosh i 24 timmar och testa den med förhoppningen om att de sedan skulle köpa datorn. 200 000 datorer lånades ut och många returnerades i så dåligt skick så de inte gick att sälja och Apple tvingades höja priset på Macintosh från 1995 dollar till 2495 dollar för att betala för kalaset.

Jobs fick bära hundhuvudet för floppen med Macintosh och 1985 lämnade han Apple. Spillrorna av det utbrända teamet som byggde Macintosh samlade ihop sig och uppgraderade  Macintosh till 512 kilobyte internminne (maskinen såldes som Macintosh 512K), och laserskrivaren LaserWriter. Någonstans i USA satt det ett par utvecklare med en Macintosh de fått låna av en säljare på Apple, som inte tyckte att han skulle behöva datorn på ett tag. På den Mac:en skrevs programvaran Pagemaker av ett företag vid namn Aldus (ägs numera av Adobe) och när LaserWriter Plus släpptes med inbyggda Postscript-typsnitt så var succén ett faktum.

Fram till Jobs återkomst till Apple i slutet på 1996 hade Macintosh tappat marknadsandelar och halkat hopplöst efter i teknikutvecklingen, mycket tack vare sitt föråldrade operativsystem som tillfälligtvis fick förlängd livslängd i och med bytet från Motorola 680X0-arkitekturen till PowerPC-arkitekturen, men 2001 var det dags för MacOS som det gamla operativsystemet kom att kallas att stängas av för gott och ersättas med Mac OS X.



© 2018 Omsoc Publishing AB