2013-07-28
Nyhet

Världens mest misshandlade datormärke

amiga500

Historien om hemdatorn Amiga tycks aldrig riktigt ta slut. En av 80-talets populäraste hemdatorer som på något sätt överlevde ägarna Commodores spektakulära konkurs i slutet på April 1994 borde ha satt punkt för namnen Commodore och Amiga men genom en rad snåriga affärer, närmast hysteriskt lojala användare och spektakulära satsningar har de båda varumärkena på något underligt sätt överlevt fram tills idag.

Är den Amiga som senast lanserats verkligen en Amiga, eller är det ännu ett försök att tjäna pengar på en sedan länge död och begraven datorklassiker?

Macpro har försökt pussla ihop den minst sagt röriga historien om Amiga, både datorn, dess operativsystem och dess varumärke.

1982 fick Jay Miner en idé. Han satt då på Atari och var uttråkad varför han bestämde sig för att konstruera en ny dator runt Motorolas 68000-processor. Problemet var bara att han dels jobbade på Atari, och dels inte hade några pengar varför han sa gick till några rika tandläkare i Florida och föreslog att han skulle bygga en spelkonsol. Tandläkarna hakade på, Miner saupp sig från Atari och började bygga på sin spelkonsol och lagom till att datorn började ta form, 1983, så drog den stora TV-spelskraschen fram som digerdöden och slog ihjäl hela marknaden. Historien om varför Miner sålde in projektet som en TV-spelskonsol varierar – en version säger att det var den egentliga idén men att Miner efter TV-spelskraschen designade om sitt projekt till att bli en kraftfull arbetsstation.

En annan version, berättad av Jay Miner själv i en intervju kort innan han gick bort den 20:e Juni 1994, säger att han medvetet marknadsförde sitt projekt som ett TV-spel för att få fram kapital men att han i hemlighet designade den framtida Amigan precis som Amiga 1000 senare blev. En tredje version gör gällande att investerarna bad Miner att bygga om datorn till att bli en persondator istället för ett TV-spel, då persondatorer sålde allt bättre och TV-spelen fullkomligen rasade på marknaden. Oavsett vilken anledningen var så stod Miner och hans gäng, nu kallade Amiga Corporation, utan pengar och tvingades gå till Atari för att få ett lån så de kunde slutföra datorn, som fått namnet Amiga efter att först ha hetat Hi-Toro, ett namn som visade sig vara upptaget av en japansk gräsklippartillverkare.

Atari lånade ut en halv miljon dollar till Amiga Corporation med förbehållet att om Jay Miner och hans gäng inte skulle kunna betala tillbaka pengarna i tid så tillföll alla tillgångar, inklusive Amigadatorn, Atari. För Atari var detta ett extremt attraktivt tillfälle då företaget äntligen insett att persondatorerna var framtiden, inte TV-spelen som varit en enorm framgång för Atari under början på 80-talet. Intressant nog hade Atari tagits över av Jack Tramiel, grundaren av Commodore som 1983 hade fått sparken från företaget han grundade. Tramiel var en extremt konkurrensinriktad herre, en egenskap som gjorde Commodore till det framgångsrika företag det var, men hans inriktning på låga priser gjorde att han hamnde i konflikt med ägaren av Commodore, Irving Gould (som räddade Commodore undan konkurs efter en bokföringsskandal på 60-talet) som ville se högre intäkter framför större försäljningsvolymer.

Tramiel var inte intresserad av att kompromissa utan tog sitt pick och pack och drog till Atari där han bestämde sig för att applicera samma koncept där på nästa dator, som han ville bygga på Motorolas 68000-processor. Samma processor som Amigan använde. Atari satte en deadline för återbetalningen av lånet: sex månader senare. Tramiel och hans mannar var bergsäkra på att kunna lägga beslag på Amigan så när Commodore först gav Amiga Corporation en halv miljon dollar för att lösa lånet till Atari och sedan köpte Amiga Corporation för 24 miljoner dollar räddades Amigan och hamnade nu i Commodores händer. Fajterna mellan Commodore och Atari var vid den här tidpunkten många – efter att Tramiel gick till Atari följde många utvecklare och tekniker med honom dit vilket gjorde att Commodore fick problem med att utveckla uppföljaren till den stora succén Commodore 64, varför köpet av Amiga Corporation blev extra viktigt för att få in nya utvecklare och tekniker till bolaget.

Commodore hade först stämt Atari för stöld av affärshemligheter i och med överflyttningen av kompetens från Commodore till Atari, men Tramiel slog tillbaka med en egen stämning mot Commodore delvis beroende på att Atari ansåg att de hade rätt till tekniken som Amiga Corporation utvecklat.

Många menar i efterhand att fajterna mellan Commodore och Atari var negativa för båda bolagen då det stal fokus från det egentliga hotet mot båda företagens produkter; PC-maskinernas framfart var snabb och när de två bolagen insåg vad som höll på att hända var det redan för sent. De juridiska bråken gjorde också att slutförandet av Amigan bromsades ordentligt under 1984 då Atari hävdade att de hade rätt till tekniken och att försäljningen av alla produkter som Commodore producerade byggt på samma teknik skulle stoppas. De två stora juridiska fajterna gjordes upp utanför domstol.

Amiga Corporation gjorde succé med sin prototypdator på CES-mässan 1984 och med nya ägare och pengar så kunde de nu slutföra datorn, som resultade i Amiga 1000. Datorn blev dock inte vad Jay Miner hade tänkt sig, mycket beroende på att Commodore bland annat ville dra ned mängden internminne i maskinen till 256 kilobyte.

Extra salt i såren tillhandahölls av Jack Tramiel som efter nederlaget i fajten om Amigan satt sina utvecklare i expressläge vilket gjorde att företaget redan 1985 hade sin första Atari ST klar, som visades upp på CES-mässan i Las Vegas, blott ett år efter att Amiga-prototypen visats upp där. Atari ST var en dator med 512 kilobyte minne och på ytan ganska lik den dator som Amiga 500 senare blev, och givetvis såldes den till ett extremt attraktivt pris.

Commodore hade dessutom problem med att tillverka tillräckligt många Amiga 1000-datorer och missade den viktiga julhandeln 1985 vilket innebar att de endast sålde 35000 datorer det året. Atari ST sålde i sina första versioner 50000 datorer samma år, och 1986 sålde båda bolagen lika många datorer. 1986 var också året då Amiga 500, Amiga 2000 och Atari 520 ST lanserades. 1987 sålde Atari fler Atari ST än Amiga sålde Commodore, 400 000 exemplar för Atari mot 300 000 för Commodore, och först 1988 vände det för Commodore då de sålde 150 000 exemplar fler Amiga 500 och 2000 än Atari ST som då sålde 300 000 exemplar.

1991 nådde Commodore toppen med sin Amiga som då sålde över en miljon exemplar, medan Atari hade börjat tappa fart och då endast fick iväg 800 000 exemplar. Året efteråt hade försäljningen mer än halverats för båda bolagen då PC-marknaden började ta över allt mer. 1994 hade Atari ST slutat säljas och Commodore gick i konkurs, och för Atari blev facit att de som mest hade drygt 2,6 procent av marknaden mot Commodores dryga 5,5 procent.

Ur askan i elden?

Lanseringarna av fler Amiga-modeller, där Amiga 1200 var den sista modellen som sålde hyfsat, hade inte hjälpt Commodore som var extremt misskött av ägaren, Irvin Gould, som gärna levde loppan för bolagets pengar och till och med flyttade Commodores högkvarter till Bahamas, till stor ilska från aktieägarna som inte direkt fick det helt enkelt att närvara på bolagsstämmorna varje år. Bolagets arv till historien blev givetvis den legendariska “brödburken”, Commodore 64, och Amigan som tidningen Byte i en artikel efter att Commodore gått i konkurs beskrev som en dator så långt före sin tid att andra tillverkare nio år senare fortfarande kämpade med att få fram lika avancerade egenskaper som Amiga kunde visa upp redan 1985.

Det var dock inte hela Commodore som gick i konkurs. Commodore International var moderbolaget som dog sotdöden, men Commodores bolag i England, Commodore Ltd, överlevde och lade ett bud på resten av koncernen men till slut köpte den tyska datortillverkaren Escom hela Commodore, inklusive det engelska bolaget och de 47 patent som Commodore registrerat på teknik som satt i Amigan. Escom betalade ganska ynkliga 14 miljoner dollar för hela kalaset (även Dell var inblandat i budgivningen) och separerade sedan Amiga- och Commodore-namnen i separata bolag. Commodore-namnet användes för att sälja PC-datorer under det gamla hemdatorbolagets namn men det dröjde inte förrän till i mitten på 1996 så gick Escom i konkurs.

En intressant anekdot var bolaget Quikpak, ett tyskt bolag som tillverkade Escoms datorer och som hade långt gångna planer på att fövandla Amigan till en högpresterande arbetsstation baserad på Alpha-processorn som Digital släppt några år tidigare. I planerna ingick också en fullständig portering av Amiga OS till den ny arkitekturen. Planerna övergavs 1998 och det var under en period inte långt borta att Quikpak skulle ta över ägandet av Amigan.

Escom sålde varumärket och alla patent vidare 1997 till den dåvarande PC-tillverkaren Gateway 2000 som omedelbart meddelade storslagna planer för namnet och datorplattformens framtid. Under sin tid som ägare passade Gateway på att sälja ut återstoden av lagret av Amigadatorer (främst Amiga 1200) till en rad länder i tredje världen, där Indien var den största marknaden. Det som var Amigan delades upp i två bolag – Amiga International hanterade hårdvaran och Amiga Inc. hanterade mjukvaran där operativsystemet Amiga OS ingick. Ett antal bolag (minst tre) köpte också licenser av Gateway för att tillverka klonversioner av Amigan.

Under en period diskuterades också att släppa hela eller delar av källkoden till Amiga OS fritt under initiativet Open Amiga Foundation. Gateway var initialt intresserade och ville släppa i princip allt förutom scriptspråket ARexx och ett par andra komponenter som var licensernade av utomstående parter). Open Amiga Foundation började kontakta en rad utvecklare och företag som ägde rättigheterna till olika delar av Amiga OS och bad dem vara med i initiativet, som tyvärr rann ut i sanden då grundaren Steve Crietzman inte längre orkade driva alla förhandlingar och processer som krävdes för att få till det hela.

Gateways intresse för Amigan minskade ganska snart, troligen i takt med att deras PC-verksamhet tog kopiöst med stryk av främst Dell på hemmamarknaden i USA, och deras Europalansering hade resulterat i stora förluster. Varumärket Amiga såldes därför vidare igen 1999 till bolaget Amino Development. Gateway 2000 (numera Gateway) behöll patenten, och äger dem än idag.

Två tidigare Gateway-anställda, Bill McEwen och Fleecy Moss, grundade år 2000 bolaget Amiga Inc. (samma namn som Gateway gett bolaget tre år tidigare) och lyckades få en livstidslicens på Amigans operativsystem, Amiga OS. Den 23:e April 2003 överfördes dock rättigheterna för tidigare och framtida versioner av Amiga OS till ett företag vid namn Itec, som senare köptes av företaget KMOS. I Mars 2005 meddelade KMOS att de byter namn till.. just det – Amiga Inc.

2010 bytte varumärket Amiga ägare igen och föll då i ett bolags händer vars namn är minst sagt bekant: Commodore USA.

Övergången till Power PC

Under Escoms ägande presenterades en plan för Amigans framtid, där PPC-acceleratorkort skulle utvecklas för Amiga 1200, Amiga 2000 och Amiga 4000. Därefter skulle Amiga OS porteras till PowerPC-plattformen och till sist skulle en ny Amiga, kallad PowerAmiga, lanseras 1997.

PowerAmiga blev dock inte verklighet, men under åren som Amigaanvändarna väntade på nyheter så började tredjepartstillverkare som Phase 5 i samarbete med de dåvarande ägarna av Amigan utveckla och sälja acceleratorkort för att göra Amigamaskinerna snabbare. Knepet med acceleratorkorten var att de innehöll både en Motorola 680×0-processor och en PowerPC-processor vilket gjorde att äldre applikationer använde sig av den äldre processorn, och nyare av PowerPC-processorn.

Acceleratorkorten sågs också som en brygga till framtida Amigamodeller som skulle baseras på PowerPC-plattformen. 1999 släpptes en uppdatering av Amiga OS 3.5 (den första uppdateringen på fem år) som innebar att operativsystemet nu stödde PowerPC-processorn, och stödet dök också upp senare när Amiga OS 4 äntligen släpptes. Fortfarande går det att köpa den senaste versionen, Amiga OS 4.1, från Hyperion Entertainments hemsida med stöd för en rad olika maskiner, däribland äldre Amigamodeller med PPC-baserade acceleratorkort.

På hårdvarusidan är det om möjligt ännu mer rörigt. Ett engelskt bolag vid namn EyeTech Group licensierade rätten i samarbete med ett tyskt bolag vid namn Escena GmbH att bygga en dator vid namn AmigaOne (utrustad med en PowerPC-processor) som körde version 4.0 eller senare av Amiga OS. Tanken var att de första modellerna av AmigaOne skulle kunna kopplas ihop med Amiga 1200 eller Amiga 4000 för att på så sätt kunna använda sig av alla de specialkretsar som fanns i de gamla Amigadatorerna. Projektet lades ned 2001. AmigaOne-maskinen fortsätter dock utvecklas och den senaste modellen, AmigaOne X1000, släpptes så sent som i år.

Röran vore dock inte komplett utan ett utbrytarprojekt vid namn Pegasos, också den en PowerPC-bestyckad maskin, initierades då väntan på den första AmigaOne-modellen blev alldeles för lång för vissa. Då Pegasos inte hade licens för att köra Amiga OS användes ett annat operativsystem, MorphOS, som baserades på både öppen och sluten källkod. MorphOS utvecklades dock med en rad knep som gjorde det möjligt att köra Amiga-applikationer skrivna för Motorola 680×0-arkitekturen (upp till AmigaOS 3.1).

Den första Pegasos-maskinen med MorphOS började säljas 2002. Året efteråt började det bråkas inom MorphOS-projektet över att vissa utvecklare inte fått betalt varför Ambient, det grafiska gränssnittet i MorphOS, släpptes under GPL-licensen 2004. Ambient ingår fortfarande i MorphOS, som fortfarande är en kommersiell produkt. Den senaste versionen av MorphOS är version 2.7, som släpptes i början på December 2010. Det finns också en alternativ version av MorphOS vid namn Scalos där en egenhändigt utvecklad version av Amiga OS-gränssnittet Workbench ingår.

Framtiden då? Commodore släppte en ny Amiga för ett par år sedan. Närmare bestämt hette den Amiga Mini och har en Intel-processor och ett Linuxbaserat operativsystem. Den kör varken Amiga OS eller några programvaror för Amiga, och prislappen är hysteriskt hög. Den enklaste modellen kostar runt 10 000 svenska kronor och den mer avancerade dito det dubbla. Intressant är också att ägarna av Amiga OS, Amiga Inc, alltså inte står bakom denna maskin då de inte äger varumärket Amiga. Amiga Inc har å andra sidan ägnat sig ännu mer åt att förstöra varumärket Amiga genom att exempelvis släppa tabletdatorer med Android för under 100 dollar.

Det enda företag som fortfarande verkar utveckla den faktiska Amigan vidare är Hyperion Entertainment, som efter några års bråk med Amiga Inc. nu äger rättigheterna till Amiga OS 3.5 samt rätten att utveckla framtida versioner av Amiga OS. Hyperion Entertainment har efter det bråkat med Commodore USA om att de senare skulle börja tillverka datorer vid namn Amiga med operativsystemet AROS, vilket är en implementation av Amiga OS 3.1 baserad på öppen källkod, vilket Hyperion givetvis inte gillade.

Detta ledde senare till att Commodore USA lovade att de skulle ändra operativsystemet till ett nytt kallat Amiga Workbench 5.0, som snart bytte namn till Commodore OS. Det visade sig vara baserat på Linux.

Användarna – den bortglömda faktorn

Efter att ha läst så här långt så undrar du säkert samma sak som undertecknad – varför kivas och kämpar företag efter företag om ett varumärke som hade sin storhetstid på 80- och början av 90-talet? Det är bra fråga som vi inte har något svar på, men en gissning är att de personer som finner det viktigt nog att satsa pengar på detta gamla varumärke gör det utifrån vad de själva har för förhållande till Amiga.

Dagens tonåringar har till stora delar ingen aning om vad en Amiga är och hur stor den var på 80- och början på 90-talet.

Vad vi däremot vet är att Amiga-användarna under årens lopp visat sig vara inte bara enormt stryktåliga individer utan också besitter en kärlek till sin dator som inte ens Mac-älskarna når upp till. För det var en fantastisk maskin, och kanske är det också så den borde få bli ihågkommen, istället för att bli återlanserad som en ohemuligt dyr PC med Linux?



© 2018 Omsoc Publishing AB