2013-09-20
Nyhet

Låt musik ta tid igen

När upplevde du en ny-gammal känsla senast? Ett sorts återupptäckande av något du hade glömt fanns där. Jag har återupptäckt vinylskivan. Och nu ska jag förklara varför du också bör göra det (om du inte redan gjort det).

För första gången på närmare tio år köpte jag en vinylskiva. Det var ett par veckor sedan, när Nine Inch Nails släppte sin nya platta Hesitation Marks så var det inte bara på CD och de sedvanliga digitala nedladdningsformaten som stod på menyn utan också en 180 grams vinylutgåva där den nya plattan mixats särskilt för detta medium. Samma mix finns för övrigt också i ett lossless-format för digital nedladdning, men efter att ha jämfört de två “audiofil-utgåvorna” genom samma ljudanläggning gick det inte att komma ifrån det faktum att vinylversionen låter så mycket varmare, djupare och renare.

Raskt gick jag ut i garaget och rotade fram hela min vinylsamling. Gamla album med Depeche Mode, Simple Minds, The Beatles, Art of Noise, Jean-Michel Jarré och Pink Floyd trängs nu i skivhyllan med min Nine Inch Nails-platta, och fler ska det bli.

Nu kanske även den mest ärrade Macpro-läsare tror att undertecknad slagit i huvudet ordentligt. Så häng med lite till innan du suckar och återgår till att läsa rykten om Tim Cooks nya drinkmixer.

Skillnaden mellan analogt och digitalt ljud är, enkelt uttryckt, att en analog inspelning fångar allt det som en producent eller ljudtekniker vill att inspelningen ska innehålla. En digitaliserad inspelning på exempelvis en CD eller musik du köper via Apple eller fultankar i MP3-format via en bukt nära dig inte är hela den skiva du tror du lyssnar på. Istället är det komprimerad musik där vissa ljudfrekvenser helt sonika har slopats eftersom det anses att det mänskliga örat inte kan höra dem. Slopa frekvenser och musiken tar mindre plats.

När CD-skivan kom var detta en bra grej eftersom det innebar att man fick in mer musik på en mindre yta. Blev man uttråkad av spelordningen på sina CD-skivor kunde man köra låtarna i en slumpmässig ordning, och några år senare kunde man roa sig med att bränna små digitala mixkassetter fast i CD-format.

CD-skivan hyllades till en början av de flesta – ljudet var ju så mycket renare, man slapp knaster och repor och vips så ägnade sig folk åt att köpa om stora delar av sin vinylsamling fast i CD-format istället. CD-plattorna tog ju dessutom mindre plats än vinylplattorna, så det var ju bara uppsidor med det. På några få år slogs försäljningen av vinylskivorna ut nästan helt och i takt med att portabla CD-spelare blev allt mindre och smidigare tankade också försäljningen av kassettspelare.

Försök från Sony med MiniDisc och Philips med DCC, båda digitala format som skulle ersätta de analoga kassettbanden, floppade stenhårt.

CD-skivan var inte hotad förrän den dagen då MP3-formatet växte i populäritet. När butiker som Apples iTunes vevade igång försäljningen av digitala nedladdningsbara musikstycken fick CD-formatet slutligen uppleva samma sak som vinylplattan fick uppleva på 80-talet.

Vad som står skrivet i CD-skivans framtid låter jag vara osagt, men det är ett format som inte kommer att försvinna lika snabbt som LP-skivan. Att säga att vinylkakan, LP-skivan, kalla det vad du vill, har försvunnit helt är inte sant. Precis som LaserDisc-formatet har vinylformatet sina anhängare som har hjälpt formatet överlevt sin atomvinter och har de senaste åren upplevt något av en renässans. För min del beror det inte bara på att ljudkvaliteten är fylligare, vackrare och bara bättre utan också att man lyssnar på musiken i ett helt annat tempo.

Med en iPod fick vi möjligheten att ha tusen låtar på fickan. Det var enkelt att tanka över musiken, byta låt, album eller komponera egna spellistor där man kunde mixa och blanda låtar lite som man ville. Hade man ingen lust att bestämma ordningen på sina låtar eller vilken låt som skulle spelas kunde man överlåta det till sin iPod, och senare iPhone. I princip var det nu tekniken som, om du lät den, styrde över ditt musiklyssnande.

För egen del innebar det att jag lyssnade allt mer sällan på ett helt album. Från början till slut. I den ordning som kompisitören eller artisten hade avsett att ett album ska avnjutas. Istället kunde jag köra min iPhone i sitt slumpläge och låta den ta fram låtar åt mig som jag antingen lyssnade på (inte så ofta) eller hoppade över (oftare). Det är inte ofta det lyssnas på ett helt album från början till slut, och det är något jag har känt är tråkigt.

En annan sak som har blivit allt mer tråkigt är att lyssna på digitala musikformat. Då menar jag inte musiken i sig, utan ljudet. Det känns platt, konstlat, oinspirerat. Viss musik lät bättre, i synnerhet musik av det lite hårdare, rockigare slaget, men annan musik kunde kännas trist.

När jag äntligen fick tag i min gamla skivspelare som varit utlånad sedan 2006 och kopplade in den till min gamla analoga Marantz-förstärkare från 1979 och la på Nine Inch Nails Hesitation Marks var det som en uppenbarelse. Jag hade lyssnat på audiofil-mixen av samma platta i lossless-format genom min iPhone i hörlurar, i bilstereon och i min Marantz-stereo via Airplay och en Airport Express och det lät inte uselt, men det saknades något.

När pickupens nål fick kontakt med vinylversionen av samma platta insåg jag vad som saknades – det saknades en själ i musiken. Det är omöjligt att beskriva det närmare än så – kanske handlar det om ljudets omfång på en vinylplatta, kanske är det inbillning, men jag har numera svårt att släppa in de torra digitala versionerna av min favoritmusik i mina öron igen. Sen ska man inte helt bortse från känslan man får av att lägga på en vinylplatta på skivspelaren och låta musiken ta tid, att uppleva en platta från början till slut utan att hoppa över låtar eller spela dem i en annan ordning än hur plattan är sammansatt.

Musiken förändras från att vara ett bakgrundsbrus till att ta plats i rummet igen, eftersom det är en betydligt större ansträngning att välja och sedan spela en vinylskiva framför att trycka fram en låt i en iPod eller iPhone på några sekunder.



© 2018 Omsoc Publishing AB