2014-08-23
Nyhet

För (snart) 13 år sedan

Då och då tar jag fram min gamla iPod. Då pratar jag inte en iPod mini, iPod nano eller iPod touch utan orginalmodellen från 2001.

Eller i mitt fall, i mitten av år 2002.

Fem gigabyte lagringsyta, eller som Apple hellre beskrev det: “1000 låtar i din ficka“.

Jag hade hört talas om iPod, och det hade många, men det var få som faktiskt hade sett en på riktigt. Den såldes till en början inte i Sverige och när den väl nådde hit var prislappen givetvis vansinnigt hög, cirka 5500 kronor vilket 2001 – 2002 var rätt mycket pengar för en MP3-spelare.

När Apple flög över mig för att vara med på det som visade sig vara lanseringen av Xserve i maj 2002 såg jag på planet från London till San Francisco en kvinna satt och sov i sin stol. Hon hade filt ovanpå sig och ovanpå filten låg en iPod. Det var första gången jag hade sett en iPod på riktigt och något sade mig att detta var något speciellt, att en iPod var något man nog skulle vija ha. Som med många andra Apple-produkter då som nu fanns det ingen särskilt rationell tanke bakom detta ha-begär.

Väl på plats i Cupertino berättar de andra europeiska journalisterna som också de bjudits in till lanseringen (fortfarande vet vi inte vad som ska presenteras) för mig att amerikanska journalister att våra amerikanska kollegor alla fick varsin iPod utdelad till sig under produktens lansering året innan. Jag inser rätt snabbt att om jag på en liten svensk datortidning inte fått någon överskickad för test så lär jag inte få någon om jag ens ber om det, varför jag håller tyst. Ett par kollegor från den sydligare delen av Europa drar däremot igång med att önsom tigga och önsom kräva att Apple skickar över varsin iPod till dem.

Tillbaka i Sverige får vi reda på att de som vill via företaget kan skaffa sig en så kallad Hem-PC, resultatet av en politisk reform som infördes 1998 för att bidra till att lyfta det allmänna datorkunnandet bland befolkningen. Mellan 1998 och 2009 kunde anställda på de företag som valde att arbeta med Hem-PC-programmet erbjuda datorer och tillbehör till de anställda där kostnaden sedan drogs på bruttolönen. Med andra ord kunde man hyra eller köpa en dator och valda tillbehör med skattefria pengar utan att man förmånsbeskattades för detta. Numera är programmet för övrigt inte alls lika generöst tilltaget.

Nåväl, åter till historien – lyckligtvis erbjöd förlaget mig möjligheten att skaffa en Mac varför det blev den första iMac G4-modellen till min dåvarande sambo. Som tillbehör till denna iMac G4 fanns en rad tillbehör, och ett av dessa var en extern hårddisk på fem gigabyte vid namn iPod.

Bingo.

Jag beställde dator, iPod och lite annat smått och gott och till slut levererades det hela lagom till sambons födelsedag. Men iPod:en behöll jag själv, och hon var helt okej med det för hon kunde för sitt liv inte förstå varför man skulle vilja tanka över musik till en liten musikspelare som man hade i fickan. Efter några månader med iTunes förändrades den melodin rätt snabbt och idag är hon en inbiten iPhone-användare. Bara en sådan sak.

Den iPod ni ser på bilden ovan är inte den iPod jag köpte via hem-pc-programmet. Den första iPod jag fick gick sönder efter några månader (jag minns inte exakt hur ärligt talat) och jag fick sedan en helt ny i utbyte. Det är utbytesmodellen som syns på bilden ovan och det är en närmast fantastisk liten maskin som fortfarande, efter drygt tolv år, fungerar precis som den ska. Hårddisken har inga som helst problem att spela upp musiken jag lagrat på den, och batteriet räcker flera timmar. Hörlursuttaget är intakt och scrollhjulet känns fortfarande distinkt och piggt.

När jag haft min iPod ett par veckor så hade jag närmast vant mig vid att nyfikna ville titta på den. Hålla i den och känna vad det innebar att ha en iPod. En man på tåget hem beskrev den som “magisk” och bara satt och stirrade på den i ett tiotal minuter. Något sådant har jag inte upplevt igen förutom när iPhone 4 hade lanserats och jag fått ett recensionexemplar från Apple långt innan telefonen hade blivit vanlig på marknaden här i Sverige.

Det är något oerhört befriande med en maskin som bara kan göra en sak. Om jag bär med mig min iPod så kan jag “bara” använda den för att lyssna på musik. Inte kolla Facebook, skicka e-post eller ta en bild.

Enbart musiken jag lyssnar på just här och nu.

Jag inbillar mig att det gör att jag kanske lyssnar lite extra noga och samtidigt lär mig att slappna av igen. Impulsen att ta upp vad hörlurssladden är kopplad till och kolla Twitter eller annat är regelbundet återkommande, och lika snabbt inser jag att nej – detta är en iPod och på den kan jag inte göra annat än att lyssna på musik.

Jag misstänker att få använder sin iPod idag. Det är inte helt enkelt – ingen modern Mac utöver Mac mini säljs med en Firewire 800-port, som via en adapter från exempelvis Kjell & Co för en hundralapp kan konverteras till en Firewire 400-port för exempelvis en iPod eller iSight-kamera. Har man endast en Thunderbolt-port krävs en adapter från Thunderbolt till Firewire 800, och sedan till Firewire 400. Inte snyggt, inte elegant, men det fungerar.

Sannolikt är det inte många som kan säga att de haft en som de använt regelbundet från produktens tidiga år, och det är verkligen inget jag skriver för att verka viktig eller något sådant, men det vore intressant att låta en sådan person att “backa bandet” om uttrycket tillåts och ta bort allt vad Intenret och applikationer innebär och mer eller mindre tvinga dom ett tiotal år bakåt i tiden.

För egen del har jag börjat använda min iPod allt mer när jag känner att stressnivåerna börjat nå ohälsosamma nivåer och en ständigt ringande och vibrerande iPhone 5s inte gör saken bättre.

Den kan gott ligga kvar i portföljen eller i kavajfickan en stund till. Nu kan jag lyssna på musik och faktiskt få något gjort istället.



© 2018 Omsoc Publishing AB