2014-11-05
Nyhet Test

Huawei Ascend P7

Man kanske kan se starten av en ny blogg som en slags nystart av en rad saker. Åtminstone är det så för mig, och en sak jag funderat ett tag på är om jag vill fortsätta iOS eller inte. Sedan iOS 7 har jag inte riktigt känt mig hemma i iOS, och även om många saker fixas i iOS 8, vilket är ett fantastiskt operativsystem, så saknar jag fortfarande den grund som iOS en gång byggde på men som har försvunnit litegrann sedan iOS 7 lanserades.

Jag är för övrigt inne på samma spår med OS X 10.10 “Yosemite” men det är ämne för en senare artikel.

Det finns egentligen bara två alternativ till iOS: Android och Windows Phone. Jag har under många år avfärdat Android men i takt med att även de mest förhärdade iOS-användare i min omgivning är beredda på att ta gift på att Android som det är när Google släpper det till telefonleverantörerna, alltså innan de lägger på tre lager av kladd och extra applikationer (parallellerna till Windows och datortillverkarna är svår att inte göra här) är betydligt trevligare.

Så efter några månader till och från med en Huawei Ascend P7 har jag en rapport att lämna.

Först och främst är formatet på fem tum inte alls illa. Det känns riktigt hanterlig, i synnerhet jämfört med iPhone 6 Plus. Skärmens kvalitet går dock inte att jämföra med iPhone 6 eller iPhone 6 Plus, och det är också värt att notera att Ascend P7 blir varm väldigt snabbt och inte visar några tendenser att sluta vara det förrän man lägger från sig telefonen.

En annan sak jag noterat är att även fastän telefonen är utrustad med en 1,8 gigahertz Cortex-A9-processor med fyra kärnor (vilket kanske kan förklara värmen) så är många enkla saker som att scrolla mellan widget-skärmar eller på en webbsida tydligen svårt för Ascend P7. Det rycker och hoppar till och det är inte alls särskilt imponerande att en iPhone 4S har mjukare scrollning än en denna telefon med betydligt mer kraft under skalet.

Dock är telefonen snabb på andra saker. Ladda appar känns raskt och jag är förvånad över hur responsivt Android v4.4.2 känns på denna hårdvara.

Det finns saker med Android som är smarta och det finns mycket numera som är likt iOS och vice-versa (hur man kan dra upp och dra ner menyer exempelvis). Som en mångårig användare av Tweetbot på iOS började det krypa i skinnet när jag installerade Twitters egna klient på Android. Underhållande är att det finns en Facebook-klient i Google Play-butiken men den listas inte bland de konton man kan konfigurera upp genom Androids inbyggda inställningsmenyer.

Sen finns det korkade saker. Gott om korkade saker. Det finns flera mappar med olika “heta spel” och liknande. Dessa mappar går inte att radera från startskärmen. Det finns från start två olika applikationsbutiker, en från Google och annan som jag inte ens velat titta i då den knappast kändes seriös. Ja, det finns standardapplikationer i iOS som man inte hellre kan ta bort, men en packe “heta spel” på en jobbtelefon känns en aning malplacerat.

Om man exempelvis stänger av alla ljud i telefonen och sedan öppnar kameraapplikationen så hörs ett kameraljud ändå. Inte för att jag skulle använda kameran ändå – den är i sanning inget vidare trots 13 megapixlars kvalitet.

Det finns dock saker med Ascend P7 som gör att det är den första Android-telefon jag ens har övervägt att använda. Den går att via lite trixande installera om till “ren” Android, alltså ett Android utan en massa extra applikationer utöver det man får med som standard. Formatet på Ascend P7 är oerhört trevligt, vikten är föredömligt låg och telefonen är både tunn och smidig att ha med sig.

En Ascend P7 kostar numera runt 3000 kronor. Huruvida den kommer att fungera med en framtida version av Android låter jag dock vara osagt – det finns ingen uppdatering bortom Android 4.4.2 att installera när detta skrivs men det lär som det ofta gör med Android-telefoner visa sig.

Hur som helst – ingen klockren telefon men inte urusel heller utan snarare förvånansvärt bra. Jag är helt enkelt positivt överraskad.


Macpro är annonsfri för att göra din läsupplevelse bättre.
Läs mer här

© 2004 - 2017 Joacim Melin