2015-02-26
Kommentar Podcast

Problemet med podcasts

yeti-gallery-06

En gång i tiden drev jag en podcast, och jag var med som gäst i en del andra lite då och då. Det var roligt och det var intressant men efter ett år bestämde jag mig för att lägga min egna podcast i malpåse av den enkla anledning att jag inte hade något att säga. Den tid jag hade till att fundera på saker att skriva om åts nu upp av att fundera på saker att prata om och de två gick helt enkelt inte samman. Bloggandet var mitt huvudfokus och så fick det förbli och när det beslutet väl var fattat var resten inte särskilt komplicerat – för att bloggen skulle överleva fick min podcast helt enkelt somna in.

Spola framåt två år så har vi en situation där podcast-segmentet fullständigt exploderat.

Podcasts har blivit oerhört populära, i synnerhet inom tekniksegmentet där tidigare profilerade bloggare numera sitter och babblar timme efter timme i podcast efter podcast varje vecka. Men om man vill kalla podcast:en för den nya bloggen så finns det ett problem i den jämförelsen: alla de som figurerar i olika podcasts drev inte tre, fyra eller fem bloggar samtidigt. De skrev inte särskilt ofta på andras bloggar och på något sätt var det skrivna ordet en nästintill helgad zon för en bloggare. Bloggen var och är bloggaren varumärke, helt enkelt.

John Gruber på Daring Fireball har som bekant en podcast kallad The Talk Show. En podcast som är genial på det sättet att även om Gruber ibland har förberett 2-3 ämnen att prata om så tenderar diskussionerna att driva iväg åt oväntade håll vilket också gör diskussionerna så intressanta. En annan sak med John Grubers podcast:ande som gör The Talk Show så intressant är att det är den enda podcast han är med i. Han är gäst ibland i ett fåtal andra podcast:s men i övrigt så håller han sig till sin egna podcast, precis som på samma sätt som han håller sig till sin egna blogg.

Andra exempel kan vi hämta från en annan favoritpodcast, Accidental Podcast, där herrar Siracusa, Liss och Arment varje vecka pratar om teknik 60-90 minuter (eftersnacket inte alltid inkluderat i den tidsperioden). Förutom när John Siracusa har publicerat sin årligen återkommande recension av Mac OS X, eller när Marco Arment lanserat en ny mjukvara eller tjänst, så håller sig de tre herrarna till sin podcast och sina respektive bloggar. Åtminstone var det så tills Casey Liss bestämde sig för att starta en podcast tillsammans med podcastfantomen Myke Hurley i hans nya nätverk Relay.FM.

Det är på något sätt här jag kommer till pudelns kärna med denna krönika – mitt problem med podcasts.

Jag ska beskriva det så här: tänk om många av dina bloggar du gillar, eller radioprogram eller TV-program eller den musik du gärna lyssnar på, gjordes av ett fåtal personer som byttes av i dessa olika kanaler.

Ni vet – ungefär som Reneé Nyberg i TV3 eller Martin Timell i TV4.

Efter ett tag blir man ganska less på att höra samma röster om och om igen i olika sammanhang. Två olika podcast:er som har en eller två personer som programledare i båda blir snart svårt att skilja på – det är samma röster och oavsett om de pratar om pennor eller en ny iMac så känns det efter ett tag som att den orala diarrén börjar sina. Man förknippar gärna en röst eller ett ansikte i media med en fråga, ett program, ett ämne.

Att se tidigare Plus-programledaren Sverker Olofsson leda ett underhållningsprogram i SVT är svårt, ungefär som att det hade varit lika svårt att se en supercreddig journalist som Janne Josefsson vara med i Let’s Dance.

Alla har ofta åsikter om mycket men åsikter måste komma naturligt och inte tvingas fram för att tillfredsställa ett schema som inte sällan spikats på grund av försäljning av annonsplatser i en podcast. Det kan kännas forcerat, det kan kännas krystat och framför allt får man ibland känslan av att personer som Myke Hurley (sju olika podcasts i sitt egna nätverk Relay.FM), Jason Snell, Dan Benjamin (som har elva podcasts i sitt egna nätverk 5by5) och allt vad de heter gillar att höra sina egna röster mer än att de tänker på vad lyssnaren egentligen tycker. Myke Hurley upptäckte jag när han spelade in CMD+Space varje vecka (senare döptes den om till Inquisitive när han lämnade 5by5 och startade eget) och jag tyckte verkligen han var intressant att lyssna på eftersom CMD+Space var Mike Hurley på samma sätt som The Talk Show var John Gruber. En podcast med just Jason Snell där han har 5-6 gäster samtidigt i samma program blir inte bara svårt att lyssna på utan också extremt tröttsamt och sönderredigerat.

Lyssnaren är inte i fokus – personerna bakom varje podcast är det. Det är det stora problem jag har med dagens podcasts.

Det känns inte avlägset att podcast-trenden håller på och pratas sönder av dem som driver den. Det är synd, för i sina bästa stunder kan en podcast vara betydligt roligare underhållning än att lyssna på vanlig radio, men när man kan dra ett likhetstecken mellan meningslöst babblade i P3 och en podcast du just laddat ned så ser jag det inte som ett tecken på framgång för någotdera medium utan snarare tvärtom.


Macpro är annonsfri för att göra din läsupplevelse bättre.
Läs mer här

© 2004 - 2017 Joacim Melin