2015-03-24
Test

HP Microserver Gen8

Året var 2011 och HP ringde mig och frågade om jag var intresserad att testa en server. Jag tyckte det lät ungefär lika intressant som att sitta i duschen och riva sönder tusenlappar men när jag fick se skapelsen i fråga så blev det annat ljud i skällan, som det brukar heta. Det var ju en kub. En liten mikroserver med en inte särskilt märkvärdig processor, endast stöd för åtta gigabyte internminne och fyra hårddiskar. Men ändå – det var ju en kub.

Så jag testade den, och jag gillade den skarpt. Spola fram till år 2014 och den åttonde generationen Microserver släpptes av HP. Spola fram till det nuvarande året och de reas ut på exempelvis Dustin för några tusenlappar styck.

Så jag skaffade två.

Anledningen är enkel – jag har diverse servrar som driver bland annat den här webbsajten och lite annat, och de servrarna har några år på nacken, milt uttryckt. Det innebär att de låter mycket (inte ett problem i en källare) och drar väldigt mycket ström. Inklusive ett par NAS-enheter ligger min strömförbrukning med två gamla Dell PowerEdge-servrar på strax över fyra ampere, och prestandan man får ur dessa maskiner är egentligen inte så våldsamt imponerande. Så det var dags att göra något.

Den åttonde generationens HP Microserver ser plastig ut, men efter att ha kånkat dessa maskiner från posten kan jag intyga att de väger som en server, de är byggda internt som servrar och det är ärligt talat svårt att inte bli lite småförtjust i maskinerna.

Nytt sedan jag testade HP Microserver är att maskinen numera tar 16 gigabyte internminne och istället för en processor från AMD har maskinen begåvats med en GT610T Celeron-processor på 2,3 gigahertz. Det innebär i praktiken att det är en server som gärna kör VMware ESXi eller Hyper-V men inte nödvändigtvis är en maskin som kommer att chockera när det handlar om processorkraft. För mig spelar det dock mindre roll då syftet med dessa servrar är just att köra ESXi på dem i en klusterkonfiguration. Det kanske inte är sant i alla exempel men för mig har mina servrar som redan nu körs virtuellt alltid lidit mer av hur mycket (eller lite) minne de har tillgängligt snarare än hur mycket processorkraft de har tillgängligt.

Jag gjorde två saker innan jag började installera ESXi (försök inte installera med en standardinstallationsskiva från VMware utan använd denna speciella installationsskiva istället då den innehåller drivrutiner för nätverkskort och RAID-kort) var att ta ut den medföljande minnesstickan på två gigabyte och istället peta i två åtta gigabyte stora minneskretsar. Det är (åtminstone på pappret) den maximala mängden internminne maskinen kan hantera. Dock finns det de som menar att man nog kan få upp minnesmängden till 32 gigabyte, men jag har inte hittat några hårda fakta i den frågan. Däremot har jag hittat information om att man både kan stoppa i en Intel Core i5-processor i maskinen samt montera i ytterligare två hårddiskar (vilket ger sex stycken hårddiskar) men inget av dessa projekt är något för mig just nu.

microserver4

Att montera i hårddiskarna var en intressant historia. I den första servern var skruvarna för diskvaggorna av modell torx, och i den andra server var skruvarna av modell kryssmejsel. Utöver det var det inte särskilt dramatiskt att stoppa i diskarna, och det var det inte heller att ta av skalet och stoppa i mer internminne. Två feta skruvar på baksidan senare kan man dra av hela höljet och på serverns högra sida sitter det två minnesplatser.

Det finns saker väl värda att nämna med dessa maskiner. För det första startar de om tre gånger första gången man kopplar på strömmen. Det gav mig bokstavligen talat hicka eftersom jag inte visste om att de skulle göra det. Jag funderade omedelbart på att sträcka mig efter telefonen och ringa till leverantören och klaga på att maskinerna var trasiga men det är faktiskt så här de ska fungera. Det andra är att de är tysta – ruggigt tysta. Jag skulle, om jag inte hade behov av att ha en extern lagring i form av en NAS med iSCSI, kunna ha ett helt VMware-kluster under mitt skrivbord och jag skulle sannolikt inte reagera nämnvärt på bullernivån.

Det finns tre nätverkskort i maskinen. Egentligen är det endast två då den andra porten också delar sina kretsar med HP:s variant av Dells DRAC, alltså en fjärrstyrning av servern som fungerar så att så länge den har ström och iLO, som systemet från HP kallas, har en fungerande nätverksanslutning kan jag exempelvis slå av eller slå på resten av servern. Den variant av iLO som medföljer är gravt begränsad och inte på något sätt avancerad i ett större perspektiv men man kan uppgradera den och få en rad intressanta funktioner om man har behov av det. Jag har det dock inte så jag har avaktiverat iLO på mina servrar.

Utöver detta finns en 16x PCIe-kortplats, två USB 2.0-portar och två USB 3.0-portar för anslutning av exempelvis extern lagring, en UPS eller annat. En VGA-port är också inbyggd vilket är trevligt. På frontpanelen finns det ytterligare två USB 2.0-portar och också indikatorlampor för hårddiskaktivitet och nätverksaktivitet. Mina maskiner köptes också utan optisk läsare vilket känns minst sagt onödigt nu för tiden.

Ska man summera den åttonde generationens HP Microserver så är detta en trevlig maskin. Man får precis in två stycken i bredd på en rackhylla och de drar enormt lite ström. Processorn är inte den rappaste men det faktum att det du läser nu serveras från en av mina två webbfrontar (som får sin trafik via HAProxy) och att det inte direkt går långsamt kan jag (och förhoppningsvis ni som läser detta) konstatera att om man är ute efter en eller ett par servrar för att köra exempelvis VMware ESXi, Linux eller för den delen Windows Server och/eller Hyper-V och inte har applikationer som kräver stora mängder CPU-kraft och groteska mängder internminne är detta ett riktigt bra köp. De är billiga, tysta och jag är ärligt talat förvånad över hur pass kompetenta dessa små, och ruggigt billiga, servrar faktiskt är.


Macpro är annonsfri för att göra din läsupplevelse bättre.
Läs mer här

© 2004 - 2017 Joacim Melin