2016-01-06
Kommentar

Akta er för TV-piraterna

Hösten 2007 skapade Linus Sandberg, en SSK:are precis som jag (och därmed per definition en bra karl), en html-länk till tv-distributören Canal+, numera CMore, webbservrar.

Länken gick till Canal+:s webbservrar och de som klickade på länkarna kunde se två olika hockeymatcher helt gratis. Länkarna låg i en chat som Linus Sandberg hittade, och det fanns inget skydd i Canal+:s servrar som exempelvis krävde ett kundlogin eller annat för att kunna se matcherna. Kort sagt – någon upptäckte en brist i systemet och utnyttjade det.

Man kan tycka vad man vill om uppsåtet, men det kanske mest “underhållande” är det faktum att det inte handlade om olagliga videoströmmar eller piratkopierat material.

Det handlade om att Canal+ hade klantat sig och företaget gjorde inte det mest logiska – bet ihop, knöt näven och fixade bakdörren – istället drog de Linus Sandberg inför domstol.

Åtta år senare har fallet passerat tre rättsliga instanser och slutligen har dom fallit i högsta domstolen. Linus Sandberg ansågs ha begått en brottslig handling men slipper åtminstone undan med drygt 70000 kronor i böter. Hade han också tvingats betala CMore:s advokatkostnader, vilket CMore krävde, hade den summan varit över 1,2 miljoner kronor.

Allt färre anledningar till linjär TV

Det är inte svårt att se att tv-branschen står inför samma utmaningar som musikbranschen gjorde för 10-15 år sedan. Då hette lösningen en total modernisering av distributionen genom att ge kunderna vad de ville ha, när de ville ha det. Med tjänster som iTunes och senare Spotify har det blivit enklare att köpa och lyssna på musik och hör och häpna – år av nedgång i musikförsäljningen har vänt och numera tjänar skivbolagen, och förhoppningsvis också artisterna, mer pengar på sitt arbete.

TV-branschen å sin sida står och stampar och ser själva “bara” två problem: hur de ska kunna klämma in mer reklamtid per timme utan att bryta mot lagen, och hur de ska kunna behålla sina tittare som i allt större utsträckning stänger av teven då de är närmast utbrända av all reklam som ska köras ned i halsen på dem kväll efter kväll.

Jag har tidigare nämnt hur vår familj blivit “cordcutters”, ett begrepp från USA som brukar användas när folk säger upp alla former av kabel-tv-abonnemang och ser på TV via andra kanaler istället, oftast strömmande video via Internet. I och med den nya Apple TV:n har denna “livsstil” blivit ännu enklare men även med den äldre modellen (1080p dito) fungerar det överlag väldigt bra om man nöjer sig med SVT Play och Netflix. I USA har flera TV-bolag för övrigt nu börjat skära ned på antalet reklamavbrott per timme för att försöka locka tillbaka tittarna till dumburken igen.

Vi diskuterade detta runt middagsbordet häromkvällen och då det passerat en månad sedan vi packade ihop parabolmottagarna med tillhörande fjärrkontroller var det läge att stämma av: är det någon som saknar något när det gäller vad vi kan se på tv? Tonåringarna hade inte ens märkt att parabolmottagarna var bortplockade och småknattarna (tre och fem år gamla) kollar uteslutande på Netflix, SVT Play och köpt material från iTunes (eller något rippat från den uppsjö av DVD:er jag sedan många år har nedpackade) och frugan menade att hon egentligen inte saknade något annat än att bara kunna slökolla på TV. Ni vet, zappa, slappa och bränna tid. Det ingen saknade var reklamavbrotten och att tvingas följa en tablå för att kunna fånga ett visst tv-program.

Av sex familjemedlemmar kunde fyra (mig inkluderat) meddela att vi numera ser mer på tv än tidigare, men att vi samtidigt ser mer koncentrerat och att vi också ser mer dokumentärer och liknande material som vi faktiskt lär oss saker. Vi reflekterade också över det faktum att när folk via sociala medier och annat klagar på en viss reklamkampanj i tv eller hur ofta en viss kanal dunkar ut reklamfilmer timme efter timme så hade vi kollektivt ingen aning om vad folk pratar om.

Summa summarum: ingen saknar linjär tv i vårt hem, och ingen saknar reklamen. Även om vi haft kvar det hade vi knappast sett på de kommersiella kanaler som numera finns. Canal Digital var min leverantör av parabol-tjänster (Canal Digital och Cmore ägs av samma företag som äger TV4) under många år och jag är glad över att jag inte längre är kund hos det här företaget med tanke på hur de behandlat Linus Sandberg.

Under några år gillade jag att se på Kanal 5, de hade roliga tv-program och satsade på mycket nytt material men efter ett tag blev de som alla andra – tätare reklamavbrott och gradvis sämre kvalitet på tv-programmen för att fylla ut tiden. Ett annat exempel är TV3 – den första “satellitkanal” jag såg som 13-åring. Förutom de nästan årliga repriserna på alla Bond-filmerna vet jag inte varför man ska se på TV3 om man inte gillar reklamavbrott och dokusåpor?

Vad TV-bolagen inte förstår

Kanske är det där problemet ligger med att allt fler inte bara “klipper kabeln” utan också försöker hitta andra vägar till att se det material man vill se, när man vill se det och i den kanal man vill se den (iPad, telefon, Apple TV och så vidare) – den fortsatta misshandeln av konsumenterna från tv-bolagens sida. De tar oss tittare för givet, och det är precis vad musikindustrin gjorde och det höll på att straffa sig ordentligt.

Ett nutida exempel på detta är det nu avslutade årliga junior-VM-mästerskapet i ishockey. SVT och TV4 sänder varannan match men där SVT sänder live via SVT Play och i SVT2 sänder TV4 “sina” matcher via TV4 Play “Premium” och TV12 – den ena kostar pengar och den andra kostar pengar och ingår inte nödvändigtvis i alla kanalpaket man råkar ha i sitt tv-abonnemang om man nu hade ett sådant.

Nu ska det sägas att TV4 rapporterat tittarsiffror på uppåt miljonen för TV12 i samband med att Finland med en hårsmån lyckades slå Sverige i nyss nämnda junior-VM, och sådana tittarsiffror är respektabla i ett land med strax under tio miljoner invånare, men annars får TV12 anses vara en dussinkanal med ganska svag tablå i övrigt med material som floppade i TV4 eller som de fått köpa in billigt (“Peter André: homestyling på 60 minuter”) för att fylla ut tiden mellan reklamavbrotten.

Det är alltså viktigare för TV4 att först köpa rättigheterna till att få visa en semifinal i JVM, denna gång hatmatchernas hatmatch (Sverige – Finland), och sedan stuva undan matchen i en dussinkanal som en stor del av befolkningen sannolikt inte har eller tvinga dem till att prenumerera på en Play-tjänst för att kunna se den. Som hockeyfanatiker blir man i det läget lite småsur. Jan Stenbeck tänkte göra samma sak med ishockey-VM och TV3 i slutet på 80-talet men folkstormen blev så stor så han till slut lät SVT sända matcherna med en kvarts fördröjning mot att SVT producerade det hela. Det senare var väl mest till fördel för tittarna med tanke på TV3:s kvalitet i övrigt men det är en annan historia.

Visst kan man bita ihop och betala för sig – jag har egentligen väldigt lite på fötterna just i det avseendet, men att TV4 med flera inte inser att mer reklam och mer “utfyllnads-tv” mellan reklamavbrotten gör att de faktiskt bidrar till att driva sina tittare från linjär-tv till andra former av konsumtion som på sikt inte innefattar TV4:s annonskunder och därmed den absoluta merparten av TV4:s intäkter. Den generation TV-tittare som växer upp med de nya konsumtionsmönster som vi numera har ser det inte som naturligt att följa en TV-tablå för att se ett visst program – de går ut på nätet och hittar det när de vill se det, illegalt eller inte.

De kommersiella TV-bolagen verkar ha glömt vilken roll de spelar i förhållandet mellan sig själva och oss abonnenter och jag är övertygad om att vi kommer få se att raset för linjär-tv som vi nu ser i USA komma hit och med det kommer nättjänster som iTunes och Netflix fortsätta växa sig starka och svenska kommersiella TV-kanaler kommer i allt större takt att marginaliseras.

“TV-pirater” som Linus Sandberg är inte problemet. Problemet är de kommersiella TV-bolagen som sakta men säkert driver bort sina tittare till mer tillgängliga tjänster utan reklam och utan utfyllnadsprogram. De kan se vad de vill se, när de vill se det och utan att se ett program på 30 minuter där nio minuter är reklamavbrott.

Makten över TV-tittarnas konsumtion är äntligen i händerna på tittarna själva och inte på TV-bolagens chefer vars ambitioner drivs av ökade vinster snarare än hög kvalitet och lyhördhet gentemot sina användare.

Bristen på just lyhördhet och taktkänsla är vad som drev CMore till högsta domstolen i fallet mot Linus Sandberg, och det är också vad som kommer att bli deras undergång i någon form i takt med att flytten/flykten från linjärt tv-tittande till strömmande media och ett utbud från alternativa leverantörer mer anpassat för nutidens och framtidens publik går allt snabbare och blir allt större.


Macpro är annonsfri för att göra din läsupplevelse bättre.
Läs mer här om hur du hjälper Macpro förbli annonsfri

© 2004 - 2016 Joacim Melin