2017-06-05
Krönika

Det är dags att göra sociala medier mer sociala

Jag är trött på vad som idag kallas “sociala medier”.  De borde snarare kallas “slagfält som andra tjänar pengar på” eftersom det fortfarande, efter tio år med Twitter och 13 år med Facebook, läggs lika mycket tid på diskussioner, skämt och annat fredligt meningsutbyte som det görs på förolämpningar, drev, trakasserier och falska nyheter.

Grundproblemet är, givetvis, att vi alla är människor. Personligen tror jag det bästa om varje människa tills motsvarigheten eventuellt har bevisats, men problemet med bråk och tråkigheter via elektroniska medier är inget nytt. Terrorisering via SMS var, och är, fortfarande vanligt oavsett om det handlar om trakasserier av ett barn i en skola, en medarbetare på en arbetsplats eller en före-detta partner som träffat en ny och som får utstå ett rent helvete från sitt ex.

I september 2014 skrev jag följande:

Vad gör ditt barn på Internet? Om du tror att mobbning och annat är något som oftast sker via Facebook så kan jag meddela att så definitivt inte är fallet. Bilden ovan är inte fejkad, den är på riktigt och hämtad från chattprogrammet Kik som fram tills igår fanns i min ena dotters telefon. Tillgången till den här typen av tjänster där det är otroligt enkelt att registrera sig, ladda ner applikationen till sin iPhone och sen bara sätta igång och hitta sina kompisar är givetvis inte enbart av ondo men när barn bestämmer sig för att vara elaka så går det tyvärr lätt överstyr ibland eftersom barn är just barn och inte har det omdöme som vuxna (förhoppningsvis) ska ha.

Bilden ovan är just den bild som avses i citatet ovan. Då var det en av mina döttrar, då tio år gammal, som drabbades, hon var inte mer oskyldig jämfört med sin antagonist men vi som föräldrar arbetade aktivt under ett år med att spärra och ta bort alla vägar in i denna destruktiva värld och det fungerade till slut.

Felet är då som nu är nämligen inte barnens, det är föräldrarnas. Vi låter barnen använda smarta mobiltelefoner, surfplattor och datorer med de godaste intentioner men barn har inte de spärrar som vuxna har, eller borde ha, och insynen som vi föräldrar får i vad barnen gör i så kallade “sociala medier” och applikationer som tillåter ögonblicklig, och anonym, kommunikation är i de flesta fall minimal som bäst. Barn är, för de som inte vet det, oerhört kreativa på att dölja vad som händer både i den elektroniska världen och i det verkliga livet eftersom de inte förstår att vad som händer dem, eller vad de utsätter andra för, inte är deras fel.

Man kan tycka att vi som är vuxna borde veta bättre. Men det gör vi inte. Oavsett om man lutar politiskt åt vänster, höger eller mitten, extrema varianter av någotdera eller inte, retweetar och delar vi artiklar, bilder och annat utan att för ett ögonblick tänka efter om det vi delar till våra “vänner” i de olika sociala kanalerna faktiskt är sant eller rimligt. Det går helt enkelt för fort, och vi är inte kapabla nog eller tillräckligt ambitiösa för att fäkta bort vår egen lättja när det handlar om att urskilja vad som är rätt och rimligt från det som är helt åt helvete. Jag är, eller förhoppningsvis var, inte mycket bättre alla gånger. Jag har bestämt mig för att ändra på det.

De senaste dagarna har jag börjat dra mig bort från mycket av det jag tidigare följde eller på annat sätt engagerat mig i eftersom det tar energi, kraft och rent ut sagt tär på min personliga mentala hälsa. Det kan säkerligen vara så att vår nuvarande regering är skyldig till att X eller Y är helt uppåt väggarna, men det räcker inte för vissa personer att konstatera detta en gång, utan det ska hamras in om, och om, och om igen. Vi får snabbt lära oss vilka som är “rätt” eller “fel” att hålla med, och gud nåde den som har en avvikande åsikt i de kretsarna.

Sociala medier som de är utformade idag är på många sätt en destruktiv miljö, inte bara för att de tar tid och koncentration från oss när vi borde ägna oss åt annat utan för att vi blir mer och mer korkade och mindre och mindre upplysta människor med egna åsikter. Jag blir rent ut sagt förbannad när jag ser en förälder stå med sina barn som ropar på föräldern men mamman eller pappan hör inte – de står och stirrar på sin mobiltelefon och ägnar sig sannolikt åt att lägga ut en bild på Instagram, Facebook eller annan kanal för att visa hur lyckade deras liv är när de i själva verket kan missa ett viktigt ögonblick som deras barn ville dela med sin mamma eller pappa. De ville dela den upplevelsen i verkliga livet och inte via en korkad applikation, och jag hoppas innerligt att vi snart får se Facebooks medlemssiffror falla och Twitter allt mer tvingas till att ta trakasserier på allvar så folk kan bli mer medvetna om vad som händer runt omkring dem genom att lyfta blicken från en telefonskärm istället för att ta del av den fejkade verklighet som finns på Internet.



© 2018 Omsoc Publishing AB