2017-07-30
Test

OnePlus 5

Jag har aldrig ägt en smart telefon som inte var tillverkad av Apple. Nyfiken har jag alltid varit, men aldrig nog så för att ta steget och prova Androidlivet på allvar. Som icke-Android dras man ju dessutom med en stor hög fördomar och anekdoter om hur mycket mindre välstädat, polerat och genomtänkt allt är hos grannen. Bara att jobba igenom mina egna fördomar var ett värdigt mål i sig, så när Björeman // Melin-lyssnaren Ilir Gjonbalaj hörde av sig och erbjöd sig att låna ut en splitterny Oneplus 5 för test högg jag chansen innan någon hann säga “Open handset alliance”.

Detta är ett försök att sammanställa intryck från de första dagarna, dagar som på alla sätt varit väldigt positiva.

Telefonen

Oneplus 5 har lägre upplösning men lika stor skärm som Iphone 7 plus (min vardagstelefon). I övrigt är den mindre i alla mått och märkbart lättare. Den känns mindre och smidigare både i fickan och handen, och det känns inte som att jag ska tappa den i tid och otid. Precis som Iphone 7 plus har Oneplus 5 dubbla kameralinser på baksidan och en fingeravtrycksläsande icke-klickande hemknapp på framsidan (omgiven av två ytterligare knappar som man inte ser alls annat än när deras lysdioder tänds för att visa att man rört dem). Jag har ingen aning hur fingeravtrycksläsaren står sig i säkerhet jämfört med andra, men jag kan intyga att den är ruggigt snabb. Om någon känns det snabbare än på Iphone att låsa upp telefonen, och till min stora glädje kan jag använda fingeravtrycket för både 1password och inköp i Playbutiken.

Jag har inte gjort några djupare jämförelser av kamerafunktioner än. Oneplus 5 har porträttläge (det som stilistiskt gör bakgrunden suddig) som funkar helt okej för mina på biologiskt vis oprecisa ögon och massor av funktioner att leka med.


Bild tagen utomhus i dagsljus med iPhone 7 Plus till vänster, OnePlus 5 till höger.

Jag upplever att bilder tagna med framsideskameran är klart mycket bättre än vad Iphone 7 plus presterar, men i övrigt ska jag inte säga något säkert innan jag tagit klart fler bilder och jämfört dem på en och samma skärm. Skärmarna har tydligt olika färgåtergivning – Oneplus känns … mustigare eller något sådant på ett väldigt mysigt sätt medan Iphonen känns närmare verkligheten och möjligen lite klarare.


Bild tagen i dåligt ljus med iPhone 7 Plus till vänster, OnePlus 5 till höger.

Det känns mer som tycke och smak vilket man föredrar, snarare än att en är klart bättre än den andra. Skärmen är för övrigt den första jag använder med AMOLED, och nog är det trevligt med svärtan alla gånger.

Android och appar

Oneplus gör som sagt sina egna tillägg ovanpå Android, och jag har dålig koll på var gränsen går mellan standard och tillägg. Hur som helst känns det hela välputsat, smidigt (speciellt om man betänker mina kanske fem dagars totala erfarenhet av Android) och fullt av möjligheter. Jag har installerat Talon för att läsa Twitter (ju mindre vi säger om Twitters egen förolämpning till app (oavsett plattform (det är ju kul med parenteser hörru … (visst är det?))) desto bättre), Pocket casts för att lyssna på poddar och en del annat som Spotify, Instagram och Instapaper. Allt fungerar fint, och som alla pratar om känns notiser klart med genomtänkta att se och hantera på Android.

Jag hamnar aldrig i lägen då jag till exempel ser en notis på låsskärmen och sedan inte lyckas hitta den igen, och när Dropbox laddar upp filer kan jag se en framstegsmätare för uppladdningen både genom att svepa ner, och på låsskärmen. Jag har också börjat leka med Googles assistentfunktioner och även om jag inte kommit fram till hur och vad jag kan göra kan jag i alla fall konstatera att Google är långt bättre än Apple på att tolka tal till text och sedan intelligent söka på resultatet. Det skadar inte att ha nästintill all världens datorkraft i ryggen i sådana lägen.

Febriga funderingar

Så över till den markant flummigare delen av mina tankar. Android är öppet. Även om Google gör en hel del för att styra upp saker har jag faktiskt ingen aning om vad appar egentligen kan ta sig för eller hur de gör det. Lite som persondatorer i allmänhet, helt enkelt. Det är spännande att utforska inställningars alla hörn och se vad som går att göra, och jag är väldigt positivt överraskad av hur bra helheten känns såhär långt. Faktum är att Android med Oneplus tillägg (som vad jag förstår blivit mindre och mer avskalade med tiden) på Oneplus 5 känns som en klart bättre helhet än vad Windows 10 gör på Surface book.

De tveksamheter jag känner just nu är mer filosofiska. Vill jag använda ett operativsystem utvecklat av ett annonsföretag, och hur mycket borde jag lita på det? Det är ingen tvekan om att jag kan göra mig hemmastadd och trivas med en given Androidpryl, men i längden då?

Ser man sin telefon som en färdig pryl, något man köper, använder exakt för vad den var i köpögonblicket och sedan ersätter när man vill ha något nytt kommer man nog aldrig uppleva några problem. Ribban är vad jag förstår att man har tur om den Androidtelefon man köpt får stöd för en större kommande uppdatering av operativsystemet, och uppdateringar från telefonens tillverkare fortsätter förmodligen inte släppas längre än till nästa modells lansering.

Det innebär att telefonen är vad den är vid lansering, har högst något år på sig att reda ut buggar och aldrig kommer att få del av mjukvarunyheter därefter.

Är det så jag vill ha det? Och spelar det egentligen någon roll?

Jag vet inte, för oavsett hur mycket jag snurrar bort i dessa tankar har jag det väldigt trevligt när jag upptäcker Oneplus 5.

Text: Fredrik Björeman



© 2018 Omsoc Publishing AB